Norsjös damlag i den allra första matchen 1968. Bakre raden fr v Eva Bohman, Birgitta Bjursell, Inga-Britt Holmlund, Margareta Brännström och Barbro Stenlund. Främre raden fr v Kristina Nyström, Barbro Stoltz, Maud Lundgren, Gun Sundin, Ulla Grahn och Anita Berg.
Allt började 1967, när en grupp kvinnor i Norsjö bestämde sig för att börja träna fotboll. Då var det mest på lek, för att träffas och ha kul.
Ulla Grahn och Maud Boman är några som var med från början. Fast egentligen kom idén från Inga-Britt Holmlund.
– Hon tyckte att det skulle vara trevligt om vi kunde vara i lag och träna, berättar Ulla.
Hon minns också hur laddad Inga-Britt var inför den första hemmamatchen:
– De bodde uppe i gamla Gästis och när jag kom dit för att hämta henne luktade det liniment redan i farstun. Hon hade smörjt in sig hela dagen så att det skulle dra in.
Kanske gav det också resultat. För i ett gammalt gulnat urklipp ur Norran från 1968 som Maud har sparat går det att läsa att ”i kedjan var Inga-Britt Holmlund den klarast lysande stjärnan och ett par av hennes rökare kunde ha resulterat i mål”.
– Hon var riktigt bra, en av de bästa genom tiderna, konstaterar Ulla.
Av referatet framgår också att Norsjö mötte Sjulsmark, att resultatet blev 0–0 trots ett kraftigt spelövertag för Norsjö och att matchen lockade närmare 200 personer till Rännaren.
Annars hörde det till undantagen att damerna fick spela på Rännarens gräs. Oftast var de hänvisade till grusplanen vid skolan.
– Det var bara premiärer och större matcher vi fick spela där. De sa att vi skulle förstöra Rännaren. Men för helsicke, vi spelade i vanliga gympaskor, säger Maud.
Det var långt ifrån enda gången de kände sig nedvärderade av gubbarna. ”Varför ska fruntimmer spela fotboll?” var en kommentar de kunde få höra.
Gun-Britt Forsberg, som kom med i laget några år senare, kommer ihåg när lagkamraten Inger Strömberg skruvade in en hörna:
– Då stod det i referatet att bollen blåste in i mål.
Skepsisen mot damfotbollen yttrade sig även i att tjejerna inte fick bli en sektion i Norsjö IF, som de hade önskat. Det ställde till problem, eftersom de måste vara med i ett förbund för att kunna ordna lotterier och annat som drog in pengar.
Lösningen blev att gå med i Svenska Gymnastikförbundet. Dit var Norsjö Ladies välkomna, mot en avgift på 25 kronor per år.
Men tjejerna kämpade på och så småningom kände de att de fick en viss acceptans. Det var mycket tack vare Bengt O Gullesjö, mångårig ordförande i Västerbottens Fotbollsförbund, som hade ett gott öga till damfotbollen.
En annan förespråkare som Norsjödamerna vill lyfta fram är Alvar Hägglöf, som var med och startade Lunds damlag.
Det växande intresset ledde till att förbundet bildade en damkommitté, där bland annat Ulla satt med, och 1973 blev det äntligen dags för seriespel. Förutom Norsjö bestod serien av Lycksele, Sandåkern, Burträsk, Sunnanå och Lund.
Maud Boman, Ulla Grahn, Stig ”Stickan” Salomonsson, Kicki Boman och Gun-Britt Forsberg har mycket att prata om när de träffas.
Nu inleddes också Norsjö Ladies storhetstid. Den absoluta toppen nåddes 1975, då laget vann DM efter finalseger mot Sunnanå och sedan tog sig ända till kvartfinal i SM. I den matchen blev dock Arbrå för svåra.
Överhuvudtaget var Norsjö ett pålitligt topplag vid den här tiden. Gun-Britt Forsberg och Kicki Boman, som också hade anslutit till laget, kommer särskilt ihåg en DM-final på Sandåkerns IP.
Mitt under matchen tappade Gun-Britt, som var målvakt, en lins.
– Jag minns att vi grävde och letade, berättar Kicki.
Linsen gick dock inte att hitta, vilket fick ödesdigra följder för både Gun-Britt och laget:.
– Jag hade inte släppt in ett mål på hela säsongen. Men efter att jag tappat linsen släppte jag in två.
Vid den här tiden tränades laget av Stig ”Stickan” Salomonsson, som samtidigt var en viktig kugge i Norsjö IF:s framgångsrika herrlag. Han menar att lagandan och gemenskapen – precis som för herrlaget – var en viktig förklaring till Norsjö Ladies framgångar.
– Sedan var det många talangfulla spelare i laget och en bra blandning av äldre och yngre, säger han.
Ett annat plus var att laget lyckades få in spelare utifrån. På den här tiden fanns det flera duktiga damlag i kommunen, bland annat i Fromheden som då som nu hade en stark ungdomsverksamhet. Allra störst framgångar nådde Bastuträsk, vars flicklag lyckades vinna riksfinalen i 70-iaden 1978.
Men Norsjö Ladies hade aldrig någon organiserad ungdomsverksamhet. Och när några spelare lade skorna på hyllan och andra flyttade för att plugga var lagets saga förbi. 1977, tio år efter starten, lades verksamheten ned.
– Upp som en sol och ner som en pannkaka, konstaterar Ulla.
Det betydde dock inte att tjejerna slutade träffas. Under de aktiva åren jobbade de nämligen stenhårt för att dra in pengar, med alltifrån lotterier och bingo till servering och godisförsäljning.
Ulla Grahn (t v), som var med och startade damfotbollen i Norsjö och är av de stora föreningseldsjälarna, i samspråk med ”Stickan” Salomonsson och Kicki Boman.
Det gjorde att föreningen hade en god ekonomi när nedläggningen var ett faktum. Därför kunde de unna sig flera resor, bland annat till Stockholm för att se fotbollslandskampen Sverige–Brasilien och en resa till Göteborg som även innehöll ett Danmarksbesök.
Och det stannade inte där. Genom åren har spelarna och ledarna träffats flera gånger för att har roligt tillsammans och återuppliva gamla minnen.
Vissa hågkomster är dråpligare än andra. Som när några i föreningen sent en kväll skulle leverera en halv ren i bingovinst till en kvinna som bodde ensligt till, och kvinnan först vägrade öppna då hon trodde att de var rånare.
Andra minnen svider lite mer. Maud Boman, som också var målvakt, känner fortfarande av sviterna efter att en motståndarspelare kört in sitt knä i hennes revben:
– Alvar Hägglöf, som var vår ledslitare då, sa ”du går inte ut igen, revbenen ligger snett”. Klart att jag spelade vidare ändå. Men ont hade jag.
Men de allra flesta minnena är ändå ljusa och skrattet är aldrig långt borta när spelarna träffas för att snacka och kolla på urklipp.
Bland det som Ulla har sparat finns även gamla protokoll och räkenskaper. När hon gick igenom dem upptäckte hon att en del av de pengar som föreningen drog in användes till lite mer udda saker.
Bland annat skänkte Norsjö Ladies 500 kronor till välgörande ändamål och en teservis till volleybollklubben.
Även om det inte finns något högre ekonomiskt värde i en teservis så känns symbolvärdet desto större. För idag är det lätt att se tjejerna i Norsjö Volley som Norsjö Ladies efterträdare som damidrottens fanbärare i Norsjö.
Och även om det är en annan sport, en annan tid och helt andra förutsättningar så är drivkraften densamma.
– Vi hade roligt och kamratandan var gedigen, säger Maud.