Vännerna brukar träffas uppe på Havsvågen, berget som ligger mellan Svarttjärn och Mjövattnet.
Stina Stenmark och Veronica Ahlin slår sig ned på var sin sida bordet i Stinas hus i Svarttjärn. De bor inte så långt från varandra, och de pratar och skrattar om det dåliga väglaget utanför. Båda två är klädda för att kunna gå ut och springa efter samtalet – men hur långt det blir är de inte helt säkra på ännu.
För väninnorna har träningen blivit ett sätt att umgås varje vecka. De rör gärna på sig när det bara är de två, något som med tiden har stärkt bandet mellan dem.
– Det känns nästan konstigt att prata om, det är som att det inte har hänt, säger Stina och får medhåll av Veronica.
Men det har hänt. Den 28 december 2019 fick Stina Stenmark beskedet att hon drabbats av bröstcancer, och en lång slingrig väg av behandlingar och tillfrisknande väntade.
– Jag hade inte så bra koll på vad jag skulle förvänta mig. Ordet cancer är ju lite läskigt, och det var ett läskigt besked. Men när man kom in i behandlingen kunde man ju följa den. Då kände jag att jag ska göra det här så bra jag kan, berättar Stina.
– Jag fick rådet att om man tränar så kan man må bättre. Det kändes lite konstigt, folk trodde att jag låg hemma och var sjuk. Men jag kunde och ville träna och röra på mig, och det är skönt att jag hade några nära som visste att jag kunde det, fortsätter hon.
Det är här Veronica Ahlin kommer in i bilden. Inte in i vänskapen, Stina och Veronica har känt varandra sedan i 20-årsåldern när de båda spelade i Burträsk FF. När de jämnåriga barnen växte upp tillsammans och spelade i samma fotbollslag var det Veronica som var tränare, och Stina hjälpte till.
Vännerna tränade tillsammans redan innan sjukdomsbeskedet, men när diagnosen kom hade Veronica snabbt bestämt sig.
– Jag minns när jag fick veta att Stina var sjuk. Stina skrev att vi får prata sedan, men det här har hänt. Jag minns att jag tänkte att ”nu måste jag vara mitt bästa jag”. Jag tänkte bara, hur ska jag se till att hon orkar det här och hjälpa henne på den här vägen, berättar hon och fortsätter:
– Jag kunde inte ge henne en behandling och jag visste att hon inte skulle vilja sitta och gråta, så jag tänkte – vad är jag bäst på? Jo, att peppa och stötta.
”Jag kan bli rörd över relationen och vad som har hänt med den”, säger Veronica Ahlin om resan vännerna har gjort tillsammans.
Och så blev det. Genom hela sjukdomsförloppet fanns Veronica där. Inte bara känslomässigt – hon styrde också upp regelbundna träningspass för att ge Stina möjligheten att röra på sig ordentligt.
– Jag tog allt det praktiska kring träningen. Vi skulle fokusera på vad Stina kan göra, inte vad hon inte kan göra. Jag lärde mig ganska fort att känna in var vi är, då kunde jag anpassa träningen. Det var inte så att jag sa det, utan det såg jag på dagsformen, säger Veronica.
Till en början var det ett löppass i veckan, oftast på en helgmorgon. Och för Stina var det som betydde mest att det fanns en tid att förhålla sig till.
– För mig gav det orken att ta mig dit. Om någon ger av sin tid så vill jag också kunna ge av min. Oftast trodde jag aldrig att det skulle gå att göra så mycket som vi faktiskt gjorde.
Veronica Ahlin berättar att fysisk aktivitet kommer väldigt naturligt för henne i den egna vardagen. Men det hjälper även henne att veta att någon annan väntar. Och dessutom är det roligare tillsammans, säger hon.
– Det är ju så mycket mer än träning. Det är det sociala umgänget. Det löns inte att vi träffas och fikar, tycker vi, det är bättre att vi springer eller tar en promenad och pratar.
Vad betyder det sociala samspelet när man är sjuk?
– Man vill ju fortsätta ha det, men kravlöst. För mig blev det lite färre människor i en inre krets som följde med när det var bra och när det var dåligt. Det är kanske det vi har kvar efter resan, att vissa människor betyder lite mer nu, säger Stina.
Stina Stenmark ser Veronica Ahlins stöd som ovärderligt. ”Även om man inte ser det på resan så märker man det efteråt”, säger hon.
Det är inte något bländande väder den här torsdagen. Snön håller inte särskilt bra när det har både töat och fryst på. Men Veronica Ahlin och Stina Stenmark tar sig ändå upp på Havsvågen, det berg de brukar mötas på.
Ett utsiktstorn i formen av en älg ger en bra vy över havet på fina sommardagar, berättar de. Byn Svarttjärn har byggt en grillstuga som man kan använda till utflykter. Här brukar löpturerna inledas.
Veronica pekar mot Mjövattnet, där hon själv bor. Hon har lite längre upp till grillplatsen än Stina har, men det har aldrig varit något problem. Hon springer generellt lite längre.
Var det självklart för dig att driva på från början?
– Ja, absolut. Jag har gått in i något slags tävlingsläge, hur ska vi göra för att Stina ska bli frisk? Jag och min man har också försökt tänka på Ulf, Stinas man, och hur vi kan stötta honom, men jag har aldrig tänkt något annat än att hon ska bli frisk. Kanske har det varit för att skydda mig själv, jag har ju varit ledsen också.
Veronica blir tyst en stund innan hon fortsätter.
– Det kan vara en livsavgörande sjukdom, beroende på behandlingens utfall. Jag har ju bara varit med om den här situationen en gång, men just att ha någon som hjälper en och har ett driv – man kanske behöver det.
I augusti 2020 har Stina Stenmark sitt sista behandlingstillfälle. Det var en torsdag berättar hon, och hon kände att "nu är jag klar”. Men det var långt ifrån sanningen.
– En cancerbehandling innebär ju egentligen att man bryter ned kroppen så mycket man törs, och sedan ska man bygga upp sig igen. Men det var bökigt att börja jobba igen. Man förväntas vara frisk och må bra igen, men samtidigt är det mycket man inte orkar. Då hade jag min största svacka och behövde den största knuffen.
Måndagen efter den sista behandlingsdagen började Stina jobba som lärare igen, något hon själv beskriver som naivt.
– I efterhand skulle jag ju ha frågat om en förlängd sjukskrivning. Den där övergången är klurig, det tror jag många har känt. Att bli nedbruten så och börja livet som vanligt igen var jag inte beredd på, då behövdes det andra runt omkring som såg det och peppade på.
”Jag tror att jag hade blivit några år äldre av bara farten annars”, säger Stina Stenmark om värdet av vännens driv under sjukdomen.
Stödet från vännen var ovärderligt även då, och träningspassen fortsatte att bli en typ av frizon.
– Alla skulle behöva en Veronica. Det gör skillnad. Även om man inte ser det på resan så märker man det efteråt.
Tror du att träningen under sjukdomsförloppet har gjort att du kommit tillbaka fortare?
– Det är jag helt säker på. Jag tror att jag hade blivit några år äldre av bara farten annars. Jag tror inte att jag hade tänkt själv att jag hade kunnat komma tillbaka så här mycket, och jag hade nog varit tillfreds med det. Men jag är mer nöjd nu när jag sitter här – det blev bättre än jag trodde.
Stina Stenmark har inte några tecken på att cancern skulle komma tillbaka. Men vänskapen med Veronica Ahlin, som bara ha växt sig starkare, ser inte ut att kunna sina på något sätt.
– Men jag kan bli rörd över relationen och vad som har hänt med den. Det kan göra mig tårfylld, jag blir rörd av hur fin den har blivit, avslutar Veronica.