”Jag kände egentligen under pandemin att nu skulle jag sluta, det var inte samma glädje att resa runt längre”, säger Ludvig Werkmäster om avslutet från hinderbaneloppen.
Han var topp 100 på Vasaloppet, vann sitt första försök på ett ultralopp och har sedan tidigare flera stora meriter i hinderbanelöpning. Ludvig Werkmäster har gjort sig ett namn och beskrivs ofta som ett konditionsfenomen, men det var inte förrän han var på väg att lämna grundskolan som han hittade in i träningen.
– I högstadiet satt jag mest och spelade dator. Men i slutet på nian började jag spela basket och på den vägen började jag träna lite mer. Jag har aldrig varit den som sett mest vältränad ut. Men i gymnasiet sprang vi ett 2000-meterstest och jag var i alla fall snabbast på natur- och teknik-programmen. En kompis påstår att jag var bäst på skolan, men det har jag svårt att tro, säger Werkmäster med ett skratt.
Men tävlandet började efter flytten till Umeå. 2012 började Ludvig Werkmäster att plugga, och några år sedan gjorde han sitt första hinderbanelopp.
– Jag kände att jag ville satsa mer på något och lägga energi på det och bli riktigt duktig. Jag lade om min träning lite med klättring, lite mer löpning och körde min första hinderbanetävling. Då insåg jag att jag hade tränat för mycket styrka och för lite kondition, löpningen var så stor del i det hela.
Det första loppet ledde till en flerårig satsning, med flertalet framträdanden på VM – med både silver och brons i bagaget.
– Det var en ganska liten sport, så det var ganska enkelt att kvala in till att springa VM. Toughest-touren var en stor del av hinderbane-Sverige då, så jag sprang den, fick lite sponsorer och kunde köra på. Det fanns inga pengar i det, men det var jätteroligt, berättar han.
En segerbild från 2018, efter att Ludvig vunnit en tävling på Toughest-touren.
Men den tiden av livet är över. Det blev fem starka år av målmedvetet satsande, dubbla toursegrar i just Toughest-touren och flera andra framgångar. Men någonstans tog motivationen att fortsätta slut.
– Nu skulle jag säga att jag har slutat. Jag kände egentligen under pandemin att nu skulle jag sluta, det var inte samma glädje att resa runt längre. Det var en som var överlägset bäst i många år, Jonathan Albom, och vi försökte utmana honom. Men så slutade han, och efter det fick jag vinna alla lopp. Då kände jag att det inte är samma glädje att vinna kontra att vara iväg längre.
Men utmaningarna och tävlingsnerven finns fortfarande kvar. Ludvig Werkmäster har flera gånger åkt Vasaloppet, i vintras med en topp 100-placering och för ett år sedan testade han på ett ultralopp, Tvåälvsloppet, och tog direkt segern.
– Det var primärt en utmaning för att se om jag kunde klara det. Men sedan gick det sjukt bra, det var kul.
Vad tror du det är som gör att du dras till de här extremloppen?
– Jag gillar ju alla möjliga typer av utmaningar, men jag tror att jag också har en fallenhet för att springa långt. Dessutom, om man springer 1500 meter vet du ungefär hur loppet kommer att bli. Springer man ett ultralopp är det så mycket som kan hända längs vägen. Det var jag nyfiken på att känna på.
Skulle du säga att du är ett konditionsfenomen?
Werkmäster skrattar till.
– Vissa har ju sagt det, men jag har snarare tänkt att jag är en produkt av den träningen jag gör. Någon sorts fallenhet lär jag väl ha, men jag är kanske inget fenomen.
”Jag tävlar också där det funkar i livspusslet, det är skönt att inte ta det för seriöst”, säger Ludvig Werkmäster.
Även den sociala delen av träningen och tävlingen är viktig för Werkmäster. Han berättar att en av hans stora drivkrafter som hinderbanelöpare var den sociala samvaron, och det fortsätter att vara så.
– Jag har hittat en umgängeskrets i Umeå där många håller på med långlopp. Då är det också kul att hålla på. Att åka rullskidor ensam i fyra timmar – det kanske finns de som går igång på det. Men jag tycker att är man tillsammans, kanske stannar och tar en glass och snackar lite, då är det väldigt roligt.
Till vardags jobbar Werkmäster på ambulansflyget och som narkossjuksköterska, där arbetstiderna innebär att man jobbar en vecka i taget för att sedan vara ledig en vecka. Men att kombinera stora mängder träning med ett jobb med hård belastning är ingen självklarhet.
– Bitvis har det varit svårt att få till det som man vill. Det handlar om att försöka effektivisera och kanske träna direkt efter eller innan jobbet. Men jag är väldigt dålig på att kliva upp för det, det är väldigt svårt, säger han med ett skratt.
”Det var primärt en utmaning för att se om jag kunde klara det. Men sedan gick det sjukt bra, det var kul”, säger Ludvig Werkmäster om ultraloppspremiären förra året.
Hur fungerar allt med familjelivet?
– Jag har inga barn, det är ju en faktor som gör det enklare. Men jag har också en förstående sambo som också gillar att gå på tur och åka skidor. Det är kul att också göra saker tillsammans. Jag tävlar också där det funkar i livspusslet, det är skönt att inte ta det för seriöst.
För att träna för att må bra, att njuta av livet även under träning och att ta vara på ögonblicken är viktigt för Ludvig Werkmäster.
– Det handlar om att få njuta av livet även medan man tränar och göra något kul längs vägen.
Vad händer nu för Ludvig?
– Jag hoppas springa någon ultra i höst. Jag ska försöka springa Tvåälvsloppet igen, och har tittat litegrann på om jag ska springa Kullamannen i november. Jag har kanske inte tränat så mycket för det än, konstaterar han skrattande.
– Jag ska köra BAMM, 70 kilometer orientering över fjällen. Annars ska jag väl jobba och träna.