Löpning blev en naturlig del av Anna Hedlund Wallströms tillvaro först efter att hon genomförde en 40-årskontroll.
I löparkretsar är hon ett bekant namn. Efter flera år som löptränare i Runacademy och tidigare personlig tränare på gymmet Step-In känner många igen Anna Hedlund Wallström i träningssammanhang. Det började med att hon, på sin 40-årskontroll på vårdcentralen, fick upp ögonen för sin hälsa.
– Sköterskan pratade med mig om att jag hade så högt blodtryck att jag behövde sätta in medicin direkt, berättar Anna och fortsätter:
– När jag åkte hem började jag tänka på det. Man hör ju om högt blodtryck bland äldre personer, men jag – 40 år gammal? Så jag bestämde mig för att jag skulle börja springa.
Men vägen till de första löpstegen den där sommardagen har varit lång. Som 17-åring var hon aktiv friidrottare när hon på sportlovet åkte till USA med sin familj – och livet förändrades.
För på väg tillbaka till hotellet från en utflykt blev de påkörda av en annan bil.
– Det var en sexfilig motorväg, och så såg vi en bil som körde över refugen och styrde mot oss. Pappas kompis som körde bilen hann reagera och började svänga lite, men smällen tog i fronten på vänster sida.
Trepunktsbälten hade ännu inte introducerats, och när smällen kom flög Anna Hedlund Wallström framåt medan bältet gick av på mitten. Utan känsel fördes hon till sjukhuset, där hon fick veta att hon hade omfattande skador.
– Jag hade fått krossfrakturer i ryggen och det hade gått så illa att splittret låg och tryckte mot ryggmärgen. Det var därför jag inte kände något – de drog med metallpinnar under fötterna på mig men fick ingen reaktion alls.
Med lite tur i oturen fanns en ryggmärgsspecialist i Miami, och familjen tog chansen. Anna opererades i ett helt dygn – men när hon vaknade kom nästa smäll.
– Jag pratade i telefonen med min systers man – eller ja, de var ju inte gifta då – men jag minns bara att ljudet försvann allt mer. Jag tänkte bara ”är det så här det går till när man dör?”
Läkarna reagerade, och det visade sig att det hade uppstått en blodpropp i benet. Men Anna Hedlund Wallström återhämtade sig, och över en månad efter kraschen fick de återvända hem till Sverige.
Det var början på en lång återhämtning. Anna kunde inte gå, men tränade varje dag för att blir bättre.
– Jag minns när jag bestämde mig för att prova gå en promenad runt kvarteret första gången. Det är kanske 300 meter, men det tog en evighet, säger hon med ett skratt.
Det har gått drygt 20 år sedan dess. Anna Hedlund Wallström fick lägga friidrotten på hyllan, och har också hunnit få tre barn – det första bara tre år efter olyckan. Kroppen har aldrig blivit helt återställd, även om hon påpekar att man kanske inte ser det på henne.
– Jag är stelopererad i hela ryggen och har tagit benbitar från höften för att ersätta trasiga kotor. I benet som jag fick blodproppen i har jag fortfarande nedsatt känsel, och jag har nästan som en sockerdricks-känsla i benet.
Ändå fungerar det bra för henne att springa. Flera träningsformer, som styrketräning och längdskidåkning, klarar hon inte belastningen av. Men att motionslöpa har blivit en trygghet – även om det var med en rivstart där i juni för tio år sedan.
– Då hade jag knappt tränat på flera år, jag höll på att dö efter en kilometer, säger hon och skrattar.
– Men jag skulle banne mig inte ge mig. Jag kämpade på med tre kilometer och gjorde det varje dag hela den sommaren, som sedan blev till höst.
Löprundorna blev till lopp, och loppen blev allt fler. Efter Lidingöloppet, Göteborgsvarvet, Stockholm marathon och Ultravasan har Anna Hedlund Wallström tagit sig runt många av de mest prestigefyllda löpartävlingarna i Sverige. Men hon påpekar att för henne handlar det inte om tiderna.
– Jag har aldrig varit en snabb löpare, och hur mycket jag än tränar blir jag kanske inte det. Men det är ganska skönt att ha landat i att anledningen till att jag springer loppen är att jag ska ta mig i mål. Jag jämför inte mina tider, för mig är det ett sätt att visa att jag kan – ingen kan säga att jag inte kan förrän jag har provat.
Kroppen har blivit allt bättre, och den håller bättre när hon tränar med jämna mellanrum. Men livet kan bjuda på många andra motgångar. Hösten 2021 blev början på ett tungt år med många tråkiga besked. I december gick hennes pappa bort, strax före hon fick reda på att tjänsten hon hade skulle försvinna.
Anna Hedlund Wallström har mött många motgångar i livet. Men löpningen har gett henne en trygg tillvaro: ”Utan träningen hade jag inte varit den jag är i dag.”
– Min pappa har alltid funnits där och trott på mig. Det är han som tog tag i allting efter olyckan. Han är ju förälder så det kanske var självklart egentligen, men samtidigt – han slogs för min chans att få ett arbetsliv. Försäkringskassan ville sjukpensionera mig direkt, men han gick dit och sa att ”hon är 18 år, ni måste ge henne en chans”, säger hon och fortsätter:
– När det var som jobbigast kraschade jag totalt, jag tappade fotfästet helt.
Hon sökte hjälp för att kunna hantera den psykiska pressen. Men träningen fanns alltid som en stöttande hand, och Anna Hedlund Wallström ser att det också kan vara en av några anledningar till att hon fortfarande klarar av att stå på benen.
– Jag insåg att jag kan prata om allt med hur många människor som helst, det är ingen som kan hjälpa mig ur det. Det enda jag kan göra är att hjälpa mig själv, och för mig är det träning. Jag har varit ute och sprungit, gråtit och sparkat i stubbar – men det är det bästa jag har gjort, säger hon och fortsätter:
– Det är många som har sagt att jag ju inte behöver springa varje dag, att jag borde vara hemma och vila. Men ska jag bara ligga i soffan och stirra upp i taket? Det är då alla tankar kommer. Om jag går ut och springer en stund får jag andas, det är mitt enda stund jag slipper tänka alls.
Prövningen är inte slut ännu. Anna har börjat på ett nytt jobb och trivs, och vardagen snurrar på. Men saknaden av pappan är konstant, och mycket annat maler fortsatt på.
– Om jag inte hade fortsatt träna vet jag inte var jag hade varit nu, säger hon och funderar lite.
Men så konstaterar hon att det är löpning och träning som har gett henne en kropp som inte påminns alltför ofta av skadan – och en plats för lugn och ro när det stormar. Samtidigt ser Anna Hedlund Wallström det positiva i livet – och vill fortsätta göra det.
– Livet har varit otroligt tufft och jag har gått igenom många saker. Men träningen har gett mig ett liv, kanske man kan säga. Utan den hade jag inte varit den jag är i dag.