Idrotten är en av de starkaste folkrörelserna som finns i Sverige. Jag skulle våga påstå att nästan alla har någon relation till föreningslivet och idrotten, om än väldigt liten. Men vad den relationen, det minnet, består av, det är förstås väldigt olika.
Jag har en närmast romantisk bild av min mest föreningsaktiva tid. För mig var det mer än en trygghet – det var min räddning.
För jag var sexton år och låtsades att allt var bra. Jag var arton när jag vägrade ge upp trots att jag hade en skada som skulle kräva många år av rehab.
Det fanns många anledningar till att jag föll allt djupare ned i ett bottenlöst hål. Jag var på väg mot många år av kamp mot en ätstörning. Men när jag var sexton år hade jag ett lag och förening runt mig som, kanske helt omedvetet, höll mig inom rimlighetens gränser.
Jag är friskförklarad sedan några år tillbaka, och min kropp tillåter mig träna mer än någonsin. Under hela processen har jag hittat tröst och förståelse i idrotten. Men så är det inte för alla.
Jag är långt ifrån ensam om min historia. Enligt de norska forskarna Solfrid Bratland-Sanda och Jorunn Sundgot-Borgen, som 2012 publicerade en studie om ätstörningar bland atleter, drabbas upp till 19 procent av manliga idrottare och 45 procent av kvinnliga atleter av ätstörningar någon gång under sin karriär. Depression och ångest är vanliga psykiska åkommor, och det finns mer därtill.
Alla har inte sjukdomar. Vissa föds med diagnoser som bjuder på sina utmaningar, andra drabbas av svåra skador som i värsta fall tar ifrån dem den idrott som har betytt allt.
Idrottare är mer än bara atleter som är fysiskt vältränade. Idrottare är människor, med samma diagnoser, samma psykiska ohälsa, samma kamper som vem som helst. Det finns mycket mer än muskler – och det är dit, bakom vikterna och uthålligheten, jag vill komma.
Jag vill se människan, vad idrotten betydde och hur det påverkade folk i grunden. Jag vill ta er läsare in i en värld av idrott och hälsa, både den bra – den livräddande – och den råa, iskalla baksidan av avslutade karriärer. Med avstamp i solskenshistorien Linus Söderström öppnar jag dörren, det är bara att kliva in.