Björn Hällgren uppskattar att han under sitt liv lagt ner cirka 10 000 timmar för att försöka förbättra folkhälsan.
Björn Hällgren är 62 år och utbildad gymnasielärare i idrott och hälsa. Han är även sjukgymnast och arbetar som hälsolobbyist. Redan i slutet av 80-talet gjorde han alarmerande upptäckter när det handlar om hälsan. Han upptäckte det i samband med att han jobbade i skolan.
– Det började vara allt fler som kom till mig med stora problem med rygg, höfter och andra problem. Gemensam nämnare var att det handlade om personer som i princip inte hade haft någon fysisk aktivitet överhuvudtaget. Nu var de i tonåren med en kropp som redan har problem och de har inte ens nått 20-årsåldern.
Därifrån har han jobbat hårt för att lyfta problematiken med stillasittande och inaktivitet. För att påverka har han jobbat som lobbyist för att få ämnet att slå genom bruset.
– Jag har varit med och skrivit tio olika motioner för fem olika partier. Jag har under alla de här åren byggt relationer med politiker i alla partier.
Intresset för förbättrad folkhälsa har i stort vuxit ut till en hobby för Hällgren.
– Jag har lagt ned nästan 10 000 timmar eller 6,5 år motsvarar det utanför arbetstid.
Trots allt arbete är det en stor utmaning att få saker att hända. Det kan tyckas aningen märkligt att en stor del av vetenskapen pekar i exakt samma riktning som Hällgren försöker förmedla – att både barn och vuxna rör sig för lite. Att mer idrott och rörelse är fundamentalt för att förbättra förutsättningarna.
– Det finns obestridlig fakta och forskning kring nyttan med fysisk aktivitet. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer är några av vår tids stora problem. Fysisk aktivitet kan förebygga allt det här. Det är mer effektivt än att sluta röka och sluta dricka alkohol.
Varför får inte det här större uppmärksamhet med tanke på hur väl forskningen ändå kan belägga det?
– Den frågan har jag också ställt mig. Trots så starka evidens i ämnet och sunt förnuft är det förvånande att inte fler noterar det här. Det kan också röra sig om okunskap och att de som beslutar inte har någon idrottsbakgrund och är för dåligt insatt i de här frågorna. Det är svårt att övertyga människor om hur viktigt det här ämnet är.
Numera finns en hel del forskning om idrott i skolan. Ett av de mest kända projekten är Bunkefloprojektet. Där fick barn ha idrott varje dag i skolan och resultaten har varit väldigt spännande. Effekterna har i hög grad varit positiva med bättre studieresultat som en av många resultat.
En av de senaste uppföljningarna ger Hällgren stöd att mer idrott i skolan kan innebära mer fysisk aktivitet längre fram i livet.
– Min teori är att om man rör på sig mycket som barn och i skolan, är sannolikheten större att du gör det även som vuxen. Det är därför jag upplever att det är så viktigt med mer idrott i skolan.
Samhällsutvecklingen har inte varit gynnsam för folkhälsan, med betydligt mer skärmtid och stillasittande de senaste decennierna. Lägg därtill all stress och ändå är det samtidigt ett svagt politiskt stöd för fysisk aktivitet.
– Sverige sticker också ut med att man inte har idrott alla år i skolan. En del skolor kan placera all idrott under första året på gymnasiet, sedan är det inget under andra och tredje året.
Hällgren pekar ut friskolor som en av de som har hanterat ämnet idrott allra sämst.
– Jag är inte emot friskolor i sig, men det finns skräckexempel där det inte ens har funnits en idrottslokal. Det finns de som har haft friluftsliv i två veckor – och sedan har de gjort bort alla idrottstimmar.
Minimun tre timmar per vecka, det vill Björn Hällgren se när det kommer till idrott i skolan.
I dag fördelas 100 timmar på årskurs 6-9. Det är alldeles för lite menar Hällgren. Dessutom kan timmarna fördelas på ett sätt som gör att det blir dålig kontinuitet.
Hur mycket idrott borde det vara i skolan?
– Minimum tre timmar i veckan och inte som nu, där det är 50 minuter i veckan i gymnasiet.
Hällgren är full av idéer och lägger ned mycket tid för att kunna skapa opinion kring ämnet. Vägen till förändring är allt annat än enkel, framförallt med tanke på att attityden snarare har varit emot, än för, arbetet med fysisk aktivitet.
– Vi behöver ett nationellt handlingsprogram hur man ökar den fysiska aktiviteten och även blanda in nutrition (kost och näring). Vi är ett av de få länderna i Europa som inte har det. Folkshälsoinstitutet har pratat om det här i 15-20 år, utan att något har hänt.
Hälsovinster är en stor faktor, men rent konkret finns också en stor ekonomisk faktor.
– Alla folkhälsosjukdomar går att förebygga med fysisk aktivitet. Med riktade insatser skulle vi kunna minska sjukkostnader med 10 miljarder. Plötsligt har vi en Norrbottniabana, säger Björn och fortsätter:
– Det är win, win, win. Slutligen borde man se att det även finns stora pengar att tjäna och inte bara kostnader. Det här är också egentligen ganska enkelt att se och därför är det märkligt att svenskt näringsliv inte är mer intresserade av det här.
Senaste tiden har det varit en ganska turbulent tid. Hällgren har jobbat för att försöka få till ett möte med Amanda Lind, men nu står det klart att Anders Ygeman har rollen som idrottsminister.
– Jag ska jobba mot honom och se om det går att få till en träff, säger Hällgren, som ser det som ett kall i livet att jobba med att föra fram de här frågorna.