Under vintern har Saga Nilssons framsteg dragit blickarna till sig, och i Falun fick hon göra sin världscupdebut.
Hon kommer från sin bästa säsong i karriären. Efter en tuff vinter förra året klev Saga Nilsson in i en ny säsong – med gott om energi. Sedan en månad har hon hunnit landa i tillvaron hemma i Umeå, studierna tar det största fokuset för tillfället, och det är med en god känsla över den gångna säsongen hon har tagit ”sommarlov”.
– Varje gång jag har landat efter säsongen tidigare har jag tänkt att ”nu ska jag visa nästa år att jag kan mycket bättre”. Och nu har jag bevisat det. När jag landade efter den här säsongen blev det mer – vad ska vi gå på nu då? Det är en främmande känsla, berättar hon.
Hon är den äldsta av de seniorer som representerat Skellefteå skidklubb den gångna säsongen, en säsong som blev ett genombrott. En niondeplats i den inhemska Smart energy cup gick inte obemärkt förbi, och Nilsson fick testa på livet med såväl landslagsuppdrag i skandinaviska cupen som världscuplopp på hemmaplan i Falun.
– Jag tror att jag är lite av en ”jag kan allt”-person, så jag såg det inte som en omöjlighet. Det handlade mer om att vara uthållig och tålmodig. Jag tror ändå att jag har någon typ av fallenhet för skidåkning och att jag kan bli bra om jag vill blir bra.
Att du fick världscupdebutera och göra landslagsuppdrag – känns det som att det kom i rätt läge?
– Det tror jag. Mitt förhållningssätt har förändrats ganska mycket från när jag var liten, då hade jag mer tydliga mål om att jag ska åka i landslaget och så, men de målen har jag inte uttalat nu. Nu handlar det mer om att jag ska göra det så bra jag kan, det är inte materiellt på samma sätt. Så det blev en bra bekräftelse, att det går bra när jag har en mer rimlig inställning och att jag är inne på rätt väg.
En del av förklaringen på uppsvinget kan vara att Nilsson fick astma, och inför säsongen fick en diagnos och därmed också medicin.
– Det var väldigt skönt att få en bekräftelse på att jag inte har gjort fel. Det var som att jag började ifrågasätta allt jag hade gjort, och man försöker hitta förklaringar som är lite luddiga, säger hon och fortsätter:
– Jag har alltid haft väldigt bra känsla för min egen kropp, och helt plötsligt var det som att jag inte hade det.
Att ha kännedom om sin kropp och parera sjukdomar är ingenting nytt för Saga Nilsson. Inte bara för att hon är aktiv längdskidåkare, som konstant kan påverkas av förkylningssymtom. Hon har också, sedan tre års ålder, behövt ta hänsyn till att hon har barnreumatism.
– Jag var ett väldigt snabbt och aktivt barn och sprang omkring, men så började jag bara sätta mig ned. Jag skulle inte göra någonting, och mina föräldrar kände direkt att ”det här stämmer inte”, berättar Nilsson med ett skratt.
Hon tittar ned på sitt vänstra knä och drar handen över det, berättar att det varit värst drabbat. Även om hon i perioder känt av fotlederna och höger knä har det vänstra varit området som påverkat henne mest.
Men även om hon påverkats av sjukdomen har hon inte velat att det skulle hindra henne.
– Jag spelade fotboll länge, det var ju en typisk grej man gjorde som barn för att hänga med kompisar och ha ett sammanhang, och mina föräldrar ville inte stoppa mig. Men ibland var mitt knä så svullet, det var som en ballong, och de stunder där man inte behöver springa haltade jag på planen.
Att du kunde spela ändå?
– Ja, men det var så dumt, säger hon och skrattar innan hon fortsätter:
– Det var lite jobbigt då minns jag, för jag kunde inte alltid vara med för att jag hade ont. Jag kände mig nog lite missförstådd, att det var svårt att förklara varför jag ibland var med och ibland inte. Det är ändå ganska osynligt, det är möjligtvis att man ser att någon haltar lite. Men jag gjorde allt, för jag ville inte känna mig begränsad.
”Jag gjorde allt, för jag ville inte känna mig begränsad”, berättar Saga Nilsson om barnreumatismen.
Upplevde du att folk ifrågasatte, eller tror du att det mest var i ditt huvud?
– Jag har upplevt någon gång att folk inte ifrågasatt, men mer undrat vad som pågår och att de inte förstår logiken. Och det är också fullt rimligt, det är egentligen ganska normalt. Men jag tror också att när man är yngre så bryr man sig väldigt mycket, och jag tror att man tänker mer på det.
Någon långlivad fotbollskarriär blev det inte. Barnreumatismen gjorde det svårt att fortsätta spela.
– Mina föräldrar frågade om jag inte skulle testa skidor, det är mer skonsamt. Det har alltid min läkare sagt också, att det är jättemjukt och bra, och jag tror att det är min bästa medicin. Om jag inte skulle åka längdskidor tror jag att jag bara hade stelnat ihop, säger hon och fortsätter:
– Det är anledningen till att jag håller på med skidor.
För den stora majoriteten av barn som drabbas av barnreumatism blir symtomen mildare eller växer bort med tiden. Saga Nilsson berättar att sjukdomen är betydligt lättare att leva med i vuxen ålder, och konstaterar att det var värre innan hon började med skidåkning. För tillfället känner hon nästan inget alls.
– Det går verkligen i skov, för mig är det inte en sjukdom som jag är påverkad av varje dag. Med åren har det också blivit så mycket bättre, säger hon och fortsätter:
– I och med att den inte vuxit bort så räknas den som kronisk, men det heter ändå barnreumatism.
Hur upptäcker du ett skov?
– Ibland har jag fallit mot backen och svullnat upp direkt, ibland är det mer väderburet. Under våren och hösten när det är temperaturskiftningar har jag kunna känna att jag har värk, och till slut sväller knäet för att jag tränar.
Vanligtvis går svullnaden och värken över med medicinering, men i vissa fall räcker inte det.
– När det blir riktigt svullet får jag tömma knäet på vätska och spruta in kortison. Men det är ganska länge sedan sist nu, det är två-tre år sedan. I stället har det varit lite grann ibland, det kommer och går och jag käkar medicin ibland. Men det är inte så illa som det har varit förut.
Känner du dig begränsad för att du vet att du har sjukdomen?
– Jag skulle inte säga att jag är begränsad. Jag känner mig inte heller som ett offer, utan barnreumatism är något jag har och behöver tänka på ibland. Men jag skulle ju inte spela en fotbollsmatch. Jag kommer verkligen tillbaka till fotbollen hela tiden.
Om det inte var för reumatismen, skulle du ha blivit fotbollsproffs?
– Ja, om det inte var för skadan, säger hon och skrattar.
Saga Nilsson är i sluttampen av sin C-uppsats, som avslutar hennes kandidatexamen.
Sommaren är på intågande, och ”försäsongen” har börjat för länge sedan för Saga Nilsson. Men för tillfället är fokuset på något helt annat – de avslutande veckorna på hennes C-uppsats. Därför är frågan om framtiden ganska främmande.
– I och med att jag skriver uppsatsen känner jag att det är mitt fokus, resten får komma sedan. Jag känner mig inte så stressad i det heller, säger hon och lägger till:
– Jag ska i alla fall stanna i Umeå ett år till, men vi får se vad jag ska göra.
Men det blir skidor till vintern?
– Det blir det.