Behöver jag betona hur utled jag är på dessa torftiga bedömningar som görs vid mål och spelare i målgården? Det känns som om en förbannelse vilar över AIK. Det enda som är säkert i livet är att vi någon gång ska dö – och att AIK får målet bortdömt om det ska ringas.
Måhända en smula överdrivet, men inte mer än en smula.
Jonathan Pudas skott i powerplay i tredje perioden borde förstås ha blivit mål. Stefan Loibl var lika graciös som den bedårande Katarina Witt framför Tapparas målvakt. TV-vinkeln var förvisso inte optimal, men kontakten måste ha varit minimal. Och uppenbarligen spelar det då ingen roll att det då handlar om en internationell turnering. Personligen hade jag fått för mig att primadonnatolkningarna var ett svenskt fenomen.
Händelsen blev matchavgörande till AIK:s nackdel. Sett över hela matchen var det ändå inte orättvist att Tappara fick ta revansch. De var bättre och AIK var betydligt sämre.
Fem raka vinster och ett högt matchtempo såg verkligen ut att ha tagit ut sin rätt för det svartgula laget. Det såg energilöst ut långa stunder och både svagt pucktempo varvat med adresslöst passningspel.
Tendenserna fanns till viss del där redan mot Örebro, men i tisdagskvällens match i Tammerfors var svackan ett faktum.
Då hjälpte det inte att tyskarna Kühnhackl och Loibl fick spela ihop på nytt. Det gav inget lyft. Kühnhackl har varit förvånansvärt anonym så här långt. Han är stor och stark, men vägen tillbaka till de stora rinkarna har lämnat en del att önska så här långt.
CHL är en rolig turnering, även om den inte har lyft i Sverige. För hockeyns utveckling fyller den en viktig funktion. I centraleuropa har turneringen en annan tyngd och ett annat värde. Kanske för att det är just SHL-lagen som är lagen att slå.
Nu är CHL-äventyret inte definitivt slut för AIK. Eisbären Berlin chockade ju faktiskt Lugano på hemmaplan. Onsdagskvällens match får ändå ses som en match där det tyska laget kommer in som en stor underdog. Lägg därtill att Lugano har något att spela för.
Allt kan förstås hända och det är väl tur att det inte är videobedömning som ska avgöra, utan en hel match. Det mest talar ändå för att vi AIK får säga: Auf wiedersehen, CHL! (Adjö, CHL).