”Även om jag har haft små hjärnskakningar kände jag att det har nog varit lite för många för mitt eget bästa”, säger Sandra Rannerud om fjolårets smäll.
Hon är inte den största spelaren på isen, men har vunnit mycket på sin skridskohastighet. Sandra Rannerud har med sina 158 centimeter spelat många år i SDHL innan hon flyttade hem till Skellefteå för drygt två år sedan.
Men att vara kort har inneburit många vändor på skadelistan. Rannerud har utstått fler hjärnskakningar än vad som kan räknas på ena handen – även om flera av smällarna inte har varit några tjuvknep.
Har du koll på antalet smällar själv?
– Det är inte tvåsiffrigt i alla fall, så kan vi säga, säger hon med ett skratt.
Rannerud berättar själv att ingen av de senaste fem säsongerna har varit skadefria på grund av hjärnskakningar, och förra säsongen var inget undantag. Forwarden kände sig i toppform när damettan drog igång – men innan jul hade olyckan varit framme igen.
– Jag fick bara en liten armbåge i huvudet. Det var inte heller något fult, men det handlar ju också mycket om hur huvudet far i smällen.
I två månader gick hon fram och tillbaka genom den så kallade hjärntrappan. Men upptrappningen gick långsamt, och även om hon vid det här laget vet vad det innebär att komma tillbaka från hjärnskakningar var vinterns upplevelser ovanligt påfrestande.
– Jag tyckte att det var jobbigt att inte veta när det skulle släppa. Jag kunde börja träna rätt tidigt, men fick bakslag på bakslag och fick börja om. Om man bryter armen vet man ju att det är fyra veckor och sedan rehab, men just känslan att inte veta när det kommer bli bra, den biten var jobbig, berättar 26-åringen och fortsätter:
– Sedan började slutspelet och jag var fortfarande inte tillbaka. Det blev lite av en stress i mig, och när jag väl kom tillbaka var det mycket som kändes jobbigare än vanligt på isen. Jag var nog inte riktigt där i huvudet.
Det är snart ett år sedan förra säsongen började, men även nu känner forwarden att hon har problem med vissa delar av vardagen. Höga ljud och ljus kan fortfarande vara påfrestande.
– Tidigare tycker jag oftast att det har gått över rätt snabbt, men den här gången har jag inte upplevt att det har försvunnit helt. Det är jobbigare när det händer mycket runt mig. Jag har många syskonbarn och det kan vara lite jobbigt med alla hemma. Jag går gärna därifrån för att det blir mycket liv, rörelse och ljud, och det har jag aldrig upplevt förut, säger hon men lägger snabbt till:
– Jag ska inte klaga, jag lider inte så. Jag har spelat med många som har tvingats lägga av på grund av hjärnskakningar, och de kan ha haft två eller tre. Jag är bara tacksam att de jag har haft har varit små.
Säsongen 2023/2024 ligger runt hörnet, och Sandra Rannerud blir fortsatt Skellefteå AIK trogen, även om beslutet om forwarden skulle fortsätta spela satt långt inne.
– Det var en skräckblandad förtjusning. Jag tycker fortfarande att hockey är det roligaste som finns, men vad händer om jag får en hjärnskakning till?
Är det tankar som väcktes med den senaste hjärnskakningen eller kommer det med åldern?
– Det handlar absolut också om att jag har blivit äldre, att jag börjat tänka på att jag har ett liv utanför hockeyn. Man vill inte bara kasta bort det.
– Jag tror också att det kom efter den senaste smällen. Även om jag har haft små hjärnskakningar kände jag att det har nog varit lite för många för mitt eget bästa.
”Jag har inte varit skadefri någon av de fem senaste säsongerna, och allt har varit hjärnskakningar”, säger Sandra Rannerud.
Förra säsongen introducerades ett experiment om att tillåta tacklingar i svensk damhockey, ett projekt som föll väl ut och fortsätter tillåtas i år. Även om Rannerud konstaterar att det inte är till hennes fördel att tacklingar numera är tillåtna ser hon positivt på utvecklingen.
– Jag upplever att folk är lite mer vaksamma, man måste gå in med inställningen att man kan få en smäll. Jag tror att det är positivt för damhockeyn och tror att det kommer att minska huvudskadorna.
Det är ensidigt positivt, slår Rannerud fast.
– Jag skulle inte önska min värsta fiende en hjärnskakning, säger hon och minns tillbaka på en situation hon själv var inblandad i:
– Jag får panik av bara tanken på att jag kan ha skadat någon. Jag satte en tackling i fjol som jag inte tycker var något fult egentligen, men hon landade väldigt dåligt. Jag mådde så dåligt för den tacklingen, även om jag vet att det var otur. Jag vill inte orsaka någon annan en hjärnskakning när jag vet att det är fruktansvärt att ha en.
Hur resonerar du själv kring ditt spel för att undvika fler smällar?
– Man måste vänja sig med den situationen, att om jag går in i vissa lägen finns risken att jag får en smäll. Jag är så liten att jag är van att jag kan få en smäll. Men jag har också fått börja tänka på att jag kanske inte kan gå in hur som helst i alla situationer, utan får var lite smartare och välja mina möjligheter.
Sandra Rannerud pausar en kort stund.
– Tidigare kunde jag gå in med huvudet först, jag skulle ha pucken till varje pris. Men jag vill tro att jag inte heller har blivit feg. Jag tänker kanske inte så mycket alls, jag är nog ganska dumdristig ändå, säger hon och skrattar.
Sandra Rannerud är, trots rädsla, nöjd att fortsätta spela. ”Jag vill ta vara på den här säsongen”, säger hon.
Rannerud spelade i både damhockeyallsvenskan och kvalet till SDHL i våras. Men på frågan om hon känner sig helt återställd spelmässigt tvekar hon.
– Jag får bara utgå från var jag var när säsongen slutade, konstaterar hon till slut och fortsätter:
– Jag kan inte utgå från var jag var för ett år sedan, då skulle jag svara nej. Men absolut, jag skulle säga att jag är så pass bra som jag var i slutet på säsongen efter smällen.
Är du nöjd att du valde att fortsätta spela?
– Det tror jag, jag känner att jag vill fortsätta. Jag älskar hockeyn, men jag vill också ta vara på den här säsongen lite mer och njuta. Det kommer ju ta slut någon dag. Det kanske jag inte tänkte på för tre år sedan för då handlade allt om hockeyn, men jag vill våga njuta mer av det. Man vet att när det tar slut så är det slut.