Cecilia Brännström fick ett nytt kontrakt med Skellefteå AIK – något hon var lite orolig för. ”Jag får lite revansch”, säger hon.
Det är oktober 2021. Hockeysäsongen har precis dragit igång för Skellefteå AIK:s damlag och snart väntar dubbla bortamatcher mot Modo. Laget har satt sig på bussen för den knappt 25 mil långa resan.
Bland sina lagkamrater sitter Cecilia Brännström. Hon har fastnat i ett samtalsämne med flera andra, de pratar om hur svårt det är att förstå hur läkare skriver, och för att ta ett exempel öppnar hon sin inloggningssida på 1177.
Hon vet det inte då – men om bara några minuter ska hon få svart på vitt att hon har en obotlig nervsjukdom.
Men det är inte där allting tar fart. Det börjar redan på våren, när Brännström upptäcker att hennes syn har förändrats.
– Det var i mitten på maj förra året när jag började se dåligt på högra ögat. Det var inga stora synrubbningar, men jag såg typ suddigt och grumligt. Jag pratade med mamma, hon brukar alltid vara en sådan som säger att man ska bita ihop och ta två alvedon, men då blev hon väldigt allvarlig och sa att jag skulle ringa 1177, berättar Cecilia Brännström, som tog kontakt med vården och fick en tid på ögonmottagningen i Skellefteå.
– Det visade sig vara en synnervsinflammation, en väldigt liten inflammation. Så jag fick gå dit några gånger med två veckors mellanrum och sedan var det borta, fortsätter hon.
I kontakten med vården berättar man för henne att om man söker på synnervsinflammation är det bland annat ett vanligt första tecken på nervsjukdomen MS, eller multipel skleros. Men eftersom det inte finns någon familjehistoria med sjukdomen skulle Brännström inte behöva oroa sig, trodde vården.
– På sista besöket frågade de om jag ville ta det vidare med en neurolog och undersöka om det var MS. Jag tänkte att det kan vara bra att kolla det, så jag fick tid efter sommaren och fick göra massa tester. Jag fick välja själv egentligen, och nu är det ju skönt att jag faktiskt fick det.
Det tar några månader, men sedan får Brännström åka till Umeå för att göra flera tester. Blodprover, motoriktester, magnetröntgen och lumbalpunktion – ett ryggvätsketest – följde. Samtidigt fortsatte livet att rulla på. Fram till den där dagen i oktober, när hon har loggat in i sin journal.
– Vi satt och pratade om att man inte fattar något om vad läkare skriver, att det är som ett helt annat språk. Jag loggade in för att ta upp svaren på blodproven sedan tidigare, men så såg jag att jag hade en ny anteckning i journalen. Där stod det massa saker om alla tester och så stod det också ”berättigad bromsmedicin för MS”, säger Cecilia Brännström.
Hockeyn är fortfarande en stor del av Brännströms liv, och är mitt uppe i försäsongsträningen.
Direkt började tankarna snurra. Med hjälp av sin mamma fick hon, 22 år gammal, bekräftat att det förmodligen betydde MS.
– Jag grät en liten tår där i bussen. Min första tanke var liksom rullstol och att nu var allt kört.
Förutom rullstol, vad var dina första tankar?
– Typ att jag inte lär kunna bli polis, för det har jag velat länge. Och tänk om jag tappar styrkan i ena benet, kanske kan jag inte fortsätta spela hockey. Det förstår jag nu att det kanske blir längre fram, förhoppningsvis blir det inte alls. Men det var mycket tankar i huvudet då.
Den officiella diagnosen fick hon inte förrän månader senare.
– Jag hade en tid i december, och då hade jag ju redan läst på och försökt ta reda på allt möjligt. Men läkaren visste inte att jag redan visste, så han försökte liksom ta det försiktigt. Men jag kände bara – ut med språket, säger hon och skrattar.
Det blev inte så många matcher för Cecilia Brännström förra säsongen. ”Jag fick ingen kontinuitet i träningen”, berättar hon.
Det blev en lång vinter, men trots att hon hade kontrakt med AIK blev det inte särskilt mycket speltid. Många sjukdomar följde – men det var ingenting som verkade direkt sammanknutet med diagnosen. En inflammation i bukspottskörteln kunde sammankopplas med Cecilias dåvarande behandling, men att hon efter det fick covid-19 och fortsatte bli sjuk var ren otur.
– Jag fick pauser ganska ofta och kunde inte träna kontinuerligt, och det behöver jag. Det var inget bra år, helt enkelt.
Samtidigt skulle en behandling sättas in – en behandling som snabbt utvecklades. Till en början var det i tablettform.
– Hela grundplanen var att jag skulle komma till den behandlingen som jag har nu, intravenöst halvårsvis. Men innan det behövde jag vaccinera mig för vanliga saker som lunginflammation och så, för den nuvarande behandlingen sänker immunförsvaret. Men nu är jag som i hamn på den delen. Nu flyter det bara på och jag får leva livet, berättar Brännström och lägger till att sjukvården i Sverige är ”fantastisk”.
Har du behövt anpassa livet på något sätt?
– Nej ingenting. Jag har inga symtom. Om man har ett skov kan det ligga kvar, men jag har ingenting. Behandlingen jag får nu ska förhoppningsvis göra att jag aldrig ska ha några skov. Målet är att jag ska slippa det, men allt kan ju hända, säger hon innan hon kommer på:
– Mitt immunförsvar är ju sänkt, min kropp behöver längre tid att ta hand om vanliga virus. Det är kanske det man får tänka på i framtiden, att lyssna på kroppen ännu mer om den säger ifrån. Jag kanske är sjuk i två veckor i stället för några dagar, jag har just varit sjuk i två veckor till exempel.
I dag har Cecilia Brännström inga symtom och kan leva precis som hon gjorde tidigare.
Det var tillsammans med laget som Cecilia Brännström fick reda på sin MS, något hon beskriver som ”rätt plats vid rätt tillfälle”.
– Jag var omringad av människor som jag tycker om, och man är ju som en familj. Och jag fick tänka på något annat. Hade jag suttit hemma så hade jag nog googlat massor och deppat ihop.
Hur har du tyckt att människor har bemött dig sedan diagnosen?
– Man har inte riktigt några förväntningar, jag hade ju inte tänkt att det skulle bli något gråtparty. Det är klart att folk kan ha blivit ledsna. Det första pappa sa till mig var att jag skulle fortsätta idrotta och träna. Men det är ingen som ser mig annorlunda, det tycker jag är skönt. Det är ingen på jobbet som säger att jag ska sätta mig och vila, jag gillar inte det puttenuttiga. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig, och jag vill inte bli behandlad annorlunda för att jag har en diagnos. Jag antar att det har mottagits som jag hade hoppats.
Samtidigt känner hon en stor tacksamhet för de som funnits i närheten.
– Jag är oerhört tacksam för alla runt omkring en, som familj och vänner. De har varit fantastiska.
För ett halvår sedan fick Cecilia Brännström reda på att hon har MS – en diagnos som inte håller henne borta från träningarna.
MS är en sjukdom som ofta upptäcks mellan 20 och 40 år och som med åren brukar bli värre. Nyckeln är en tidig diagnos – som i Cecilia Brännströms fall – men det finns ingen garanti för att sjukdomen ändå håller sig gömd livet ut.
För Brännström har hockeyn, precis som hennes pappa tyckte, fortsatt vara en given del av livet efter diagnosen. Under våren tecknade hon också en förlängning med Skellefteå AIK.
– Jag ska inte ljuga, jag var orolig i och med att förra säsongen var som den var. Då tänkte jag och funderade om de skulle vilja behålla en. Jag kände att om jag kan få vara frisk och hålla mig på planen skulle det bli bättre, så det känns jättekul. Jag tror att jag behöver det. Och så får jag lite revansch.
För hockeyn har också varit en trygg tillvaro – något den fortsätter att vara.
– Det är så skönt att alla vet, för skulle det hända något så vet de vad som är på gång. Och de ser inte på mig annorlunda. Vi kommer dit och vi gör det vi ska, skrattar, tränar och spelar hockey. Det är precis som vanligt, det är så skönt.