Stefans fru, Pernilla Hedlund, trivs bra i Schweiz och har mycket hockey på schemat med sin man och sina söner.
Vi träffas i familjen Hedlunds lägenhet, mindre än tio minuter på en elkick från hallen. Det är ledig dag för Stefan. Han är hemma tillsammans med äldsta sonen William.
Yngsta sönerna, Lucas och Ludvig, har åkt i väg på match. Frun Pernilla är med dem och Stefan ska senare ansluta till den andra av de två matcher som ska spelas.
– Igår hade alla match, som jag inte kunde se. Och i dag är det matcher som en vanlig söndag. Så här brukar det se ut under helgerna för oss, berättar Stefan.
Familjen inne på sitt andra äventyr i Schweiz, efter att ha mellanlandat i Piteå två år. Det är förstås ett stort beslut att riva upp familjen och ta chansen att flytta på nytt.
Stefans fru, Pernilla, är luttrad vi det här laget. För att flytta runt gjorde Stefan även som aktiv hockeyspelare.
– Hon började flytta med mig när hon var 19 år. Första flytten gick till Stockholm och har hon varit med när jag spelade i Kiruna och sex år i Norge. Jag spelade ju inte på någon nivå heller, så det var inget lyxliv. Hon har följt med och betytt enormt mycket. Vi har ju också bott utomlands i nio av de 15 senaste åren.
Pernilla berättar att det inte har varit något solklart beslut att flytta:
– Redan första gången sa jag, nej. Sedan sa jag nej, tio gånger till. Men det flöt på bra redan första gången. Samma sak den här gången. Jag sa ”Det går inte”, men pojkarna ville flytta med, så då bestämde vi oss, säger hon.
Flytten till Schwiez är egentligen ingen slump. De stora kliven i karriären har kommit just till det lilla landet i centraleuropa.
– En stor del i det här har Dan Tangnes. Jag hade varit i Zugs akademilag och Dan, som var huvudtränare i a-laget, funderade om jag var intresserad att jobba med honom. Jag var på flera intervjuer och fick jobbet. Dan tog en jättechansning när han gav mig jobbet, berättar Stefan.
Det blev två år totalt i Schweiz den svängen i klubben Zug. I våras kom den spektakulära nyheten att Hedlund var klar för Rapperswil.
Vid en närmare anblick går det faktiskt att se en del likheter med den utmaning som finns i den lilla stadens lag, vackert belägen vid Zürichsee, med de som funnits i AIK de senaste decennierna.
– Det finns många synergieffekter med Skellefteås historia och det vi gör här. Den stora saken är att de större lagen har dubbla budgeten av vad vi har. Vi har det yngsta spelande laget. Tanken med det är ju att talangerna ska kunna spela och göra det för en mindre slant. Just den delen är väldigt lik hur Skellefteå AIK tänker.
Hedlund jämför Rapperswils position med Oskarshamn och lyfter fram ett annat perspektiv.
– Jag tycker att det är väldigt intressant hur EY varje år rapporterar i SHL en lista på hur varje klubb levererar i poäng i förhållande till spelarbudget. Jag älskar verkligen den uträkningen och den borde få större utrymme. Här i Schweiz leder vi den ligan dunderklart. Sedan har de lag jag har tränat alltid blivit bättre under säsongen.
Stefan Hedlund hemma i lägenheten tillsammans med sonen William Hedlund. Han spelar i Zugs akademilag.
En stor del av det nya uppdraget för Stefan, som är kontrakterad den här och ytterligare två säsonger, är att han har klivit upp på posten som huvudtränare.
– Det är en stor skillnad på den mängd media och annat du behöver i sociala sammanhang. Det är ju många typer av sponsorträffar och annan typ av representation. Jag jobbar hårt och försöker bli lite bättre varje dag. Jag försöker även ta in feedback från Bert och andra även om det kan svida ibland. Det gäller att fortsätta vara ödmjuk.
Hur är skillnaden mellan SHL och NLA?
– Stor skillnad. Det är en mycket öppnare och roligare hockey här i Schweiz. Fansen är lite fotbollsaktiga med bar överkropp och enorm stämning. Efter vår match mot Zürich var det upplopp med maskerade fans. Det är otroligt passionerade fans. Alla spelar olika här och har sin profil på spelet. Det utmanar oss tränare något enormt eftersom det är så olika från match till match. Det är också otrolig skillnad på ledarskapet. Här går det inte att ställa en massa frågor till spelarna, utan de vill veta vad de ska göra direkt.
Stefan Hedlund och hans Rapperswil ligger i mitten av serien och har tagit steg i utvecklingen.
I Rapperswil-Jona är det en utmärkande dialekt av schweizertyska. Den är så unik att till och med vanliga tyskar har svårt att förstå när lokalbefolkningen pratar.
– Min tyska är dessutom väldigt begränsad. Jag pratar väldigt mycket på engelska. Barnen är duktiga på tyska, men jag har en del att slipa på.
Största skillnaden förutom språket?
– Att min fru inte arbetar. Hon har tid att sköta om pojkarna och deras hockey. Hon får även lite egentid. I Sverige reste vi ju mycket och jag var borta nästan mer då. Då jobbade ju även hon. Bortsett de fem år jag coachade i Piteå har jag aldrig bott på orten där jag har jobbat. Så mina restider har varit långa. Nu är jag hemma klockan tre en vanlig dag och kan hjälpa till med skjutsningar och annat.
Hur bra betalt har du?
– Det är en bra lön. Framförallt i SHL borde man ställa sig frågan om tränarna ska tjäna som de som spelar i fjärdefemman? Många har ju ställt frågan varför det är så många svenska tränare här i Schweiz? Dels tror jag att det finns många duktiga svenska tränare, men sedan motsvarar lönen lika mycket som de bästa spelarna tjänar. Vill man ha kvar duktiga svenska tränare, behöver de betala en mer skälig lön. Där måste nog SHL tänka ett varv till.
Hedlund tränar Rapperswil tillsammans med Bert Robertsson.
Miljön inom hockeyn är annorlunda på många sätt. Pressen utomlands är i regel alltid större, inte minst på tränare. Att dessutom vara utlänning gör positionen ännu mer utsatt.
– Det är något helt annat här, så är det. Se på Lasse Johansson och Hans Wallson, gudabenådade tränare, fick sparken. Stefan Nyman, grym backtränare, åkte snabbt i Lugano. Det är svårt att bygga något långsiktigt och skapa en sådan tro. Det är ett rått och tufft klimat. Du får heta vad du vill, efter ett gäng torskar, sitter du löst.
Förutom att familjen är på plats, fick Hedlund med sig Bert Robertsson. De känner varandra sedan lång tid tillbaka.
– Fick frågan snabbt från min GM om några alternativ. Bert var mitt förstaval som assisterande tränare. Det är en oerhörd trygghet att någon som håller efter spelstrukturerna och de nya kulturer vi bygger. Sen är han en av de skickligaste defensiva tränarna i Sverige som finns. Han är också en av de lojalaste vännerna jag har.
Efter en tuff start för Rapperswil är laget i mitten av tabellen. Årets mål är att nå slutspel. På sikt är visionen att Hedlund och hans lag ska kunna utmana om titlar.