Att med facit i hand stå och säga att Skellefteå AIK borde ha slagit en icing när man vann pucken i den första SM-semifinalen när både Linus Söderström och Linus Högberg var utan klubba, istället för att krocka på egen blålinje och bjuda på ett mål, är förstås så självklart att jag inte ens behöver skriver det.
Det finns en baksida på allt och att skapa en kultur, ett spelsätt och en tolerans för, en viss typ av, misstag har varit grunden för det spel som AIK bedriver, och har bedrivit, med stor framgång – men kanske måste vi också ställa oss frågan? Är det rätt väg framåt?
Oavsett vad som står i dokument, på väggar eller sägs i intervjuer är det primära i elitidrott att vinna. Att fostra egna spelare, förädla talanger eller spela underhållande är alltid sekundärt – åtminstone om du frågar de allra flesta.
Baksidan med AIK:s modell, som varit nästintill osannolikt framgångsrik, kanske är att de speltekniska och avgörande marginalerna blir för små för att vinna den sista matchen på säsongen?
I en liga som är bättre och jämnare än på många, många år kanske det inte går att spela en optimistisk och anfallsorienterad passningshockey i hög fart och samtidigt dra det längsta strået?
Mot Örebro var AIK under isen de första 30-40 minuterna och att det ”bara” stod 2–0 på resultattavlan var smickrande siffror för gästerna.
Jag tror, precis som AIK:s sportsliga ledning, att puckinnehav och offensiv hockey är vägen mot framgång. Att driva eget spel och diktera tempot i matcherna kommer, i min mening, alltid att vara vägvinnande. Men frågan är; har AIK blivit för extrema?
Passningen ”in i mitten”, som är inspirerad av Detroit Red Wings urspel ur försvarszon, har varit vägvinnande för flera lag i SHL, inte bara AIK. Men inget lag, förutom IK Oskarshamn möjligen (vars slutspel tog slut redan i åttondelsfinalen mot ett försvarsinriktat Luleå), har varit så extrema i sitt sätt att i pressade situationer spela in pucken i utsatt område som AIK.
När det fungerar har du hela isen att spela på med en rättvänd puckhållare med möjligheter till både höger och vänster – när det misslyckas kan pucken hamna i eget mål en knapp sekund senare – eller ännu ett långt och energimässigt kostsamt byte i egen zon.
Är AIK:s sätt att spela vägen till sportslig kollektiv framgång, eller är det det mest utvecklande spelsättet för att ta fram framtidens hockeyspelare med ett kreativt tänkande?
Att AIK helt plötsligt ska överge delar av det spel som gjort laget ledande i SHL känns såklart drastiskt, men frågan är om systemet, som det är utformat just nu, på längre sikt är det system som ger flest SM-guld?
Det går såklart att peka på gulden 2013 och 2014 och mena på att det system som Lasse Johansson var med och tog fram var precis det typ av spel som AIK ämnar att spela nu. Motfrågan blir då; var det spelet eller spelarna som var tungan på vågen då?
Att SHL:s kanske bästa trupp i modern tid skulle vinna guld är i sig ingen skräll, snarare tvärtom. Frågan är då, krävs det en trupp av den kalibern för att vinna med den här typen av spel?
Något svar finns inte. Men jag litar på att Erik Forssell och Robert Ohlsson utvärderar spelet noggrant – och är beredda att göra de ändringar som krävs på både lång och kort sikt.
För fortsätter AIK att i stunder spela lika slarvigt, hafsigt och naivt som under måndagskvällen mot Örebro i Skellefteå Kraft arena på onsdag talar mycket för att tabellfyran säkrar en finalplats inför fullsatta läktare i Örebro redan på fredag.