Förlusterna radas upp för Skellefteå AIK.
Säsongsinledningen må ha varit vass, man lyckades utmana topplagen, man lyckades vinna mot bottenlagen.
Men under de senaste veckorna, och de sju raka förlusterna som man nu samlat på sig, ser smekmånaden ut att vara ett minne blott.
Ett hårt jobb och ett makalöst målvaktsspel var det som ledde Skellefteå AIK till poängen i inledningen av säsongen. Men nu, när målvaktsspelet börjat se mänskligt ut och nykomlingsruset lagt sig har jag svårt att se mer än ett lag som Skellefteå AIK är bättre än.
Samtidigt är känslan att spelartruppen tror något annat. När man pratar med folk runt laget inför matcher är det "full pott" som gäller. Det är segrar man tror sig kunna plocka.
Men då kan man inte snitta drygt ett gjort mål per match. Det hårda jobbet finns där, det ska nykomlingarna ha, men helt utan spets går det inte.
Tillsammans med tabelljumbon Leksand är AIK det enda laget som inte har någon eller några spelare i laget man kan lita på, som match efter match levererar poäng.
Bottenkonkurrenten HV71 har Elin och Hilda Svensson som snittar en poäng per match, SDE har tyskan Emily Nix som gör mål i vartannat möte. I Skellefteå AIK har Mikayla Lantto gjort sex poäng, vilket hon är bäst på, men i kampen mot de andra bottenlagens spetsforwards framstår hon mer som en breddspelare.
Och där finns en stor del av Skellefteå AIK:s bekymmer. Man kan inte lita på ett målvaktsspel över en hel säsong, man kan inte vinna med 1–0 eller 2–1 varje gång.
Gav säsongsinledningen laget hybris? Fick man en övertro på sig själva? Är nykomlingsruset borta?
Är smekmånaden över?