Evelina Arvidsson kramas om av Eimear Leacy efter sitt första SDHL-mål.
Evelina Arvidsson går fram till väggen fylld med klubbor, bara en halvmeter från sin egen plats i omklädningsrummet.
– Det kanske märks att jag inte är den som gillar att tejpa om min klubba, säger hon och skrattar medan hon visar upp bladet och börjar riva upp tejpen.
När Norran träffar henne i HV71:s omklädningsrum är det timmar sedan hon stod ombytt mot Linköping, och bara timmar innan Djurgården kommer på besök. Det är sluttampen av säsongen, en kamp om att avsluta på rätt sida kvalstrecket.
Det har gått mer än ett halvår sedan flyttlasset gick till Jönköping. Men även om 16-åringen gått från att bo hemma hos föräldrarna i Skellefteå till att bo själv är hon lugn.
– Det låter hemskt, men jag pratar inte så mycket i telefon med mina föräldrar, säger hon och skrattar till innan hon lägger till att hon har daglig kontakt med familjen på andra sätt.
För trots att det är en omställning har hon inte haft hemlängtan, säger hon och utvecklar:
– Jag tänkte på det senast för någon dag sedan att det känns typ inte så mycket som att jag har flyttat. Det har gått så snabbt att jag inte har hunnit reflektera, men jag trivs bra. Jag har ju fortfarande kontakt med vänner och familj.
Bor du med andra lagkamrater?
– Vi bor på samma ställe flera stycken, typ som i baracker. Så man har sin egen lägenhet, men man har andra nära sig.
Arvidsson hade flera farhågor när hon flyttade, bland annat att det skulle bli svårt att kombinera skolan med elitidrottandet.
– Jag var lite rädd för skolan, och visst det är väldigt svårt och lätt att hamna efter när vi är borta mycket. Men skolan är jättebra, det är en idrottsskola så de har mycket överseende. De har gott om resurstid och jag har kunnat göra prov som jag missat på lov, säger hon.
– Jag tycker ändå att det funkar bra, och jag vet att jag blir besviken på mig själv om jag får dåliga betyg. Då är det bara att plugga som gäller.
Så du känner ingen hemlängtan?
– Nej, jag känner typ ingen skillnad. Jag träffade inte min familj så mycket på vardagar hemma, och vi åt sällan middag samtidigt för att jag ofta hade tidig träning. Det enda som är skillnaden är att de hade lagat mat, men här får vi matlåda alla vardagar vi har träning.
”Det har gått så snabbt att jag inte har hunnit reflektera, men jag trivs bra”, säger Evelina Arvidsson om flytten till Jönköping.
Även om känslan är bra har säsongen inte enbart gått i positivitetens tecken. Arvidsson drabbades tidigt på hösten av skadeproblematik som gjort sig påmind hela vintern.
– Isen har gått helt okej, även om jag smörjer ryggen typ hela tiden och måste hålla igång med stretching och så, säger hon och fortsätter:
– Nu har det börjat bli bättre, jag kan köra grejer på fysen också och det känns bra.
I januari var Arvidsson med i junior-VM som underårig, men det var med knapp tidsmässig marginal.
Vad du orolig för att inte kunna spela JVM?
– Ja, konstaterar hon.
– Jag var skadad inför den andra samlingen och då tyckte förbundskaptenen (Andreas Karlsson) att jag borde vila och satsa på att bli helt hel. När VM-uttagningen kom ringde han och sa att han ville att jag skulle vara med, men jag var lite orolig om jag skulle klara av det, för jag hade inte varit tillbaka jättelänge.
Resultatet blev gott, åtminstone skademässigt även om drömmen om en andra rak medalj gick i stöpet.
– När jag kom hem kunde jag träna på som vanligt.
Hösten blev en kamp mot klockan för att få representera Sverige i junior-VM. Men när ryggproblemen blev bättre kunde Evelina Arvidsson spela.
Men det är en annan skada som varit vida omskriven runt HV71. Den 25 november störtade Sanni Hakala mot målet, men föll och åkte in i stolpen. Hakala blev liggande, fördes till sjukhus med ambulans, och kort därefter konstaterades att lagkaptenen blivit förlamad från bröstet och nedåt.
– Jag var inte ens här, säger Arvidsson när Hakala kommer på tal.
– Jag var hemma (i Skellefteå) och vi skulle kolla på matchen men jag hade inte ätit klart. Så hör jag att pappa säger att Sanni åkte in i målet, och jag tänkte bara att det kan ju hända. Men när hon sedan ligger kvar – det är inte likt henne. Och när alla spelare går ut fattar man ju att det är allvarligt.
I omklädningsrummet är Sanni Hakalas plats städad, med lagkaptenens tröja upphängd i mitten.
I omklädningsrummet är Sanni Hakalas matchtröja upphängd på hennes plats. Arvidsson tittar mot tröjan innan hon fortsätter:
– Det är den mest genuina lagkamraten jag någonsin haft, även om jag inte har spelat med henne så länge. Hon var speciell för laget, man märkte att hon försvann.
HV71 fick en paus i seriespelet för att bearbeta situationen, men skulle till slut återigen börja spela.
Blir man rädd när laget är med om en sådan skada?
– Ja, jag tänkte i alla fall mycket på hur jag skulle våga åka ut på isen igen. När man väl är där och åker mot mål tänker man inte så mycket, men om någon åkt in i målet hinner man tänka ”nej”. Samtidigt måste man tänka att sådana skador inte händer så ofta, man kan liksom inte åka runt och vara rädd.
Nu finns bara ett mål för laget, förutom att hålla sig kvar i ligan:
– Det är bara att kämpa på för henne.
Timmar efter att Norran träffade Evelina Arvidsson hyllades Sanni Hakala framför SHL-publiken mellan HV71 och Skellefteå AIK.
Redan när HV71 började spela igen efter den tunga skadan var laget inblandade i bottenstriden och slogs in i det sista om att undvika kval. Men när ”HV” inte lyckades vinna sina två sista matcher var kvalet ett faktum.
Det hade kunnat bli möten mot moderklubben Skellefteå AIK, men i stället kommer Jönköpingslaget mot Södertälje.
– Vi måste tro på det och ge allt. Det finns ju inget annat hopp kvar, det är bara att ge allt nu.