"Hur summerar du säsongen?"
Hade jag ställt den frågan till valfri inom Skellefteå AIK nu hade den nog inte haft svaret. Efter förluster som innebär att säsongen är död tar det alltid tid att läka sina sår och nyktert kunna sammanfatta något som varat så länge som en säsong gör.
Jag vill inte säga att jag har svaren men i min roll där jag inte är emotionellt investerad i Skellefteå AIK utan tittar på laget ovanifrån med en granskande och objektiv blick utan att känna mig mentalt nedslagen av förlusten har jag ändå kunnat landa i någon form av sammanfattning av säsongen och hur Skellefteå så småningom bör titta tillbaka på den.
Vi börjar med grundserien.
Över 52 omgångar tycker jag inte att det funnits något lag som spelat lika attraktiv ishockey som Skellefteå AIK gjort. Efter några år där laget och föreningen fumlat en del i mörkret med rätt identitetslösa lagbyggen under Mikael Lindgrens korta tid har Erik Forssell sedan han kom tillbaka riktat Skellefteå AIK tillbaka mot ljuset. Redan förra säsongen tog laget steg tillbaka mot vad som under första halvan av 10-talet gjorde föreningen till en maktfaktor i svensk ishockey.
Nu, under Robert Ohlssons fantastiska hockeyögon, anser jag att Skellefteå AIK för första gången sedan guldåren till fullo kan säga att de varit vad de vill vara. Under grundserien har laget spelat en totalhockey som fungerat över alla zoner – där idén att backarna inte bara är backar och forwards inte bara ska ta emot pucken i passningsfickan gjort att när 52 omgångar summerades hade inget lag i serien gjort fler mål. Dessutom hade bara ett lag släppt in färre och det är siffror som över så många matcher är mer än just bara det; siffror.
De gjorde målen och de insläppta målen är statistik som visar att Forssells pusselbitar som lades i Robert Ohlssons händer snabbt blev det pussel som föreningen varit nära att lösa igen sedan 2014 men aldrig riktigt löst – förrän nu.
Hade jag under grundserien fått peka ut det lag som imponerat på mig mest så hade mina fingrar riktats mot de bättre delarna av Västerbotten – ja, mitt hjärta kommer alltid att slå för den här bygden och även om Umeå är fint så är Skelleftebygden det finaste jag vet och ingen annan stans hade jag velat se mina barn växa upp.
Men nu fortsätter vi om ishockeyn, förlåt. Ibland blir jag bara lite för lokalpatriotisk och blödig.
Det Skellefteå AIK visade upp i grundserien är exakt vad den här föreningen och detta laget kan vara – det är också vad de vill vara. Ett spelande lag som inkluderar alla utespelare i spelet och såväl anfaller som försvarar med fem. Med en offensiv som det blixtrar om och en defensiv som spelar hårt, men smart, på puck.
Men så måste vi ju också prata om slutspelet.
Sex matcher där Färjestad BK inte var det bättre laget om man stirrar sig blind på det spelmässiga men likt väl sex matcher där Färjestad utförde sin gameplan till nivåer Skellefteå aldrig ens var nära att nå. För samtidigt som Färjestad höjde sig flera snäpp jämfört med en besvikelse till grundserie så sjönk AIK flera nivåer jämfört med grundseriens imponerande uppvisning.
Nu måste Erik Forssell, Robert Ohlsson och alla andra smarta ledare runt laget titta på de här sex matcherna för de visade allt vad Skellefteå måste bli för att bryta sin åtta år långa medaljtorka.
Det måste bli tuffare och smartare.
De senaste årens guldmedaljörer har visat att för vinna guld krävs det spelare som är redo att göra allt för att vinna det. Färjestad hade i stort sett ett helt lag med spelare som i nästan varje byte snodde energi från Skellefteå med tacklingar som fullföljdes – samtidigt vet jag inte om någon Färjestadsspelare lämnade isen under något byte med energi stulen från en svartgulklädd spelare.
Skellefteå behöver därför addera spelare som Gustav Rydahl till sin trupp. Det räcker inte att ha de skickliga spelarna i ett slutspel.
I ett slutspel behövs alla komponenter vilket blivit plågsamt tydligt och därför tror jag att Forssell utöver alla hemvändare till nästa säsong även tittar på att få in en energitjuv som stjäl från motståndet och ger till egna laget.
Och nu har vi nått delen där jag så slår fast; uttåget ur slutspelet 2022 är inget fiasko!
En missräkning, absolut. Men för mig är det alldeles för starka ord att kalla en förlust mot ett lag placerat bara tre placeringar under i tabellen för ett fiasko. Det är att nedvärdera hela SHL som liga – en liga där alla lag faktiskt kan slå alla, vilket blev extra tydligt när lilla Oskarshamn på tisdagskvällen var så nära att slå ut seriesegrande Rögle i matchserien som gick till en match sju.
Och trots allt så kom förlusten mot ett Färjestad BK som gick in i säsongen som stora favoriter efter värvningar av högsta klass på löpande band – ett Färjestad som inte kuggat i under grundserien men som trots allt fyllt på med klass där klass behövdes, och mot Skellefteå var det också de senaste nyförvärven som blev avgörande då Thedoro Lennström och Dominik Furch nådde skyhöga nivåer i sitt spel. Precis som hela Färjestad, som till slut nådde sin inneboende höjd och då är de kanske ligans bästa lag.
• • •
Mycket text att läsa och jag förstår om jag framfört för många tankar att ta in. Men jag vet inte om jag någonsin igen kan få skriva om ishockey i mitt arbete efter det här slutspelet är över så jag antar att jag bara vill få ur mig så mycket som möjligt. Är det här sista krönikan jag skriver om sporten jag älskar så ska den då tammetusan vara rejäl. Ni får acceptera det.
Men avslutningsvis vill jag bara lämna den här krönikan med att hylla en spelare som redan hyllats så stort men som förtjänar mer än så;
Jonathan Pudas.
Han är inte ens lagkapten för Skellefteå AIK än men oj vad han betyder mycket för det här laget, även om det inte är därför jag vill hylla honom.
Vi har under slutspelet varit tjuriga på varandra, han har till och med sagt ifrån på skarpen när han tyckte jag ställde för dumma frågor. Men oavsett när vi på Norran velat ha tag på honom så har han svarat. Minuter efter förluster som han varit fly förbannad över har han ändå kommit ut och mött media utan att ha bråttom därifrån. Har vi velat ta honom efter en träning så har han låtit oss stoppa honom.
Samtidigt som Marcus Sörensen i matchserien mot Timrå visade precis vad en ledare inte ska vara har Jonathan Pudas visat exakt hur en ledare ska vara. Pudas spelar för bygdens och lagets bästa, är redo att stå upp för den oavsett vad som kommer emot och gör dessutom jobbet otroligt lätt för oss som skriver om ishockeyn.
Det respekterar jag så enormt mycket.
Tack för det, Jonathan Pudas.
Och tack för allt, kära läsare.