Att Skellefteå AIK mått sämre än vad de gör i dag är en fråga med ett lika enkelt svar. Tio säsonger utan damlag mellan 2008 och 2017, ökenvandringen åren kring millennieskiftet med alla missöden i kvalserien, konkurshotet på 90-talet. Det finns flera exempel på när Skellefteå AIK som förening har mått betydligt sämre än vad de gör i dag.
Men har de någonsin mått bättre?
Det är klart att två raka guld och det löpande bandet som skickade den ena talangen efter den andra till NHL i början fram till mitten av 2010-talet sticker ut och skulle kunna vara svaret på frågan. Men vad föreningen hittills lyckats med 2024, är på väg att lyckas med 2024, en ekonomi som står lika stadig nu som för tio år sedan och flera årskullar med supertalanger med spelare i eller på väg till herrlaget landar jag i att svaret nog ändå är här och nu.
En genuin satsning på damhockeyn sedan flera år tillbaka gav till slut det avancemang damlaget kommit så nära i flera år, där de trots de många misslyckade avancemangen stått på stadiga ben och inte gått ifrån sin identitet att vara bygdens lag – en identitet som gör dem snudd på unika i dagens elithockey för damer.
Samtidigt, och sedan långt tillbaka, har en lika genuin satsning på ungdoms- och juniorlagen tagit J20 hela vägen fram till två matchbollar i en SM-final. En bedrift som sticker ut och imponerar. Framför allt när man börjar tänka på vissa spelare laget tagit sig dit utan, vilka spelare de också hade kunnat ha med sig på resan till finalen.
Axel Sandin Pellikka och Elias Salomonsson har varit två av SM-slutspelets absolut bästa backar i vår – en duo som när man ser dem spela på seniornivå gör det lätt att glömma bort att de faktiskt har åldern inne för att spela i J20 men de hade kunnat vara med det lag som på onsdagen vann borta mot Örebro i den första av möjligt tre finalmatcher. Zeb Forsfjäll har även han en viktig roll i herrlaget men är också sistaårsjunior och hade varit förstacenter i J20.
Där hade också skadade Lukas Vesterlund haft en nyckelroll.
Men Skellefteås pool av talanger är stor och trots att de fyra ovan nämnda spelarna "saknats" har J20 en trupp fylld av talanger, ja till och med ett par-tre supertalanger; VVV-kedjan är definitivt ämnade för stordåd i SHL inom de närmsta åren. Oskar Vuollet, Viggo Nordlund och Valter Lindberg är tre talanger utöver det vanliga som blivit historiska med sina enorma poängskörder i juniorhockeyn under säsongen.
Med damlaget nämnt och juniorerna likaså måste ju också herrlaget nämnas. Trots att man samlat på sig flest finalframträdanden av alla lag sedan 2010, år efter år har halva truppen bestående av spelare från egna leden samtidigt som konkurrenter värvar in främlingslegioner och trots att laget under de senaste månaderna tvingats hantera flera skador på några av SHL:s bästa spelare på sina positioner är herrlaget bara två segrar från ännu en SM-final. Två segrar som laget med stor sannolikhet också kommer att lösa mot Frölunda då det ju längre matchserien lidit blivit allt tydligare att AIK är ett betydligt bättre lag än Frölunda, onsdagens förlust till trots.
Med allt det sagt och när jag läser tillbaka på vad jag skrivit stärks min egna tes av mina egna ord.
... och om mina ord inte hade varit nog stärkande räcker det att se klippet på när Jonathan Pudas eldar i gång Västra Stå en gång till; en halvminuts sekvens som visar en skadad lagkapten som brinner så för klubbmärket att han springer ned från sittplats och ställer sig framför ståplats för att elda i gång laget inför en avgörande förlängning. Sånt ser du bara i en förening som mår bra.
Förlust i onsdags men Skellefteå AIK har aldrig mått bättre än vad de gör i dag.