SHL:s sportchef, Johan Hemlin, konstaterade att han inte hade fått en enda fråga under hela upptaktsträffen. Inga funderingar kring covid-19, domarna, bedömning, videobedömningar, regler eller målgårdsstrul.
Det är ett gott tecken. Fokus har istället varit nästan fullt ut på lagen och profilerna. För under silly season har det varit kapprustning – och det är inte slut ännu. Effekten av pandemin har ju paradoxalt nog fyllt pengapungen hos de flesta lagen och kriget i Ukraina har gjort att spelarmarknaden till viss del har spelat klubbarna i händerna.
Fler spelare har helt enkelt letat jobb i Europa och då är inte NHL-camperna avklarade ännu.
Det är inget snack om att årets SHL är mer oförutsägbar än vad ligan har varit tidigare. Skellefteå AIK är ett av många lag, som är med och slåss om det. För egen del har jag en känsla av att Rögle får till det den här säsongen. Laget har successivt cementerat sig i toppen och värvningen av AIK:s förre sportchef, Lasse Johansson, kan vara den sista och avgörande pusselbiten.
Frölunda har haft ett par dippar och är den hetaste utmanare tillsammans med Färjestad och AIK. Luleå går aldrig att räkna bort, även om laget inte känns lika starkt som ifjol. Omarks position gapar tom, men samtidigt känns det som om laget, med Bulan i spetsen, har ett par ess i rockärmen.
Optimismen spirade hos alla 14 lag – och samtliga siktar på att nå någon av de tio första platserna. Större delen pratar även om topp sex. Jag håller med förre AIK-tränaren Tommy Samuelsson, att tippa rätt i år har nästan lägre sannolikhet än att dra en storvinst på triss.