När Clara Markeby tackade för sig på isen klev hon direkt in i tränarbåset för Clemensnäs HC.
För ett år sedan meddelade Clara Markeby att hon la skridskorna på hyllan. Den sexton säsonger långa hockeykarriären, som avslutades med två år i Skellefteå AIK, var till slut över.
Men uppehållet från hockeyn blev inte längre än en vanlig sommarsemester.
– Jag har tänkt i många års tid att jag när jag slutar skulle jag vilja testa en tränarroll. Sedan tog det kanske längre tid än jag hade tänkt att faktiskt sluta, jag har ju försökt i många år, säger hon och skrattar.
Den senaste säsongen har därmed inte gått åt till att genomföra all träning själv. I stället har Markeby planerat träningen och bevakat allt från sidan som tränare för Clemensnäs HC.
Hur lång tid tog det innan du tackade ja till Clemensnäs?
– Det gick ändå ganska snabbt. Jag hade först kontakt med Ulrika (Dahlgren, GM Skellefteå AIK) och fick frågan om en roll i AIK, men jag kände att jag ju är nybörjare i en tränarroll. Jag var inte riktigt redo att kliva in där. Men jag tror det var hon som tipsade ”Fredde” (Fredrik Lindgren, sportchef Clemensnäs) om att jag hade pratat om en tränarroll, och ”Clemens” var ett bra alternativ.
Allt eftersom hösten började övergå i full säsong tog också Markeby på sig huvudtränarposten.
– Först var det tänkt att vi skulle vara en gemensam tränargrupp. Det var flera ledare kvar sedan tidigare, och det var jätteskönt. Sedan vet jag ju med mig själv att jag gillar att styra och ställa, så det blev jag som tog huvudtränaransvaret. De andra tränarna tyckte att jag skulle få ta den plats jag ville, och då blev det mycket, säger hon med ett leende.
Inför säsongen hade Clemensnäs förlorat fyra av 22 matcher på två år i damtvåan, och två säsonger i rad förlorat seriesegern med en poäng mot Husum.
– Jag hade inte jättebra koll på tjejerna i Clemens ska jag erkänna, men jag visste att de dominerade serien och att de har många unga, duktiga tjejer. Min ambition när jag klev in var att vi inte skulle vara nöjda med att ”bara” vinna matcher, utan att vi skulle göra bra prestationer. När man möter sämre motstånd är det ganska effektivt att åka själv med pucken och göra individuella prestationer, vi visste att vi kunde vinna matcher på det sättet. Jag ville att vi skulle spela hockey och utveckla spelet tillsammans, berättar hon och fortsätter:
– Jag minns första matchen vi hade hemma mot Queens of Lapland. Vi ledde med 5–0 efter första perioden och jag gick in och tyckte att vi inte hade presterat över huvud taget. Jag tror att de blev ganska förvånade då, de hade kanske inte fått höra det tidigare.
Clemensnäs gick helt obesegrade ur årets damtvåa och klev efter jul in i juniorserien mot bättre motstånd i form av Modos och Luleås lag från damettan.
– När vi fick möta bättre motstånd spelade vi jämnt ganska många matcher. Vissa matcher hade vi det absolut tungt, men vi hade kunnat träna på att göra rätt saker, vi gick igenom serien på ett bättre sätt i stället för på individuella prestationer.
Hur har det varit att vara tränare?
– Det var utmanande på ett nytt sätt, och det hade jag ändå ställt in mig på att det skulle vara. Med det ersatte faktiskt att spela mer än jag trodde att det skulle göra. Jag trodde att jag skulle känna att jag hellre ville spela själv mer, men jag kände inte riktigt så, säger hon och fortsätter:
– Det har varit en väldigt bra ersättning. Dels får man vara med i sporten, men får även gemenskapen att vara med i ett lag. Man har sitt eget lilla lag i tränargruppen och det stora laget med tjejerna.
Istället har tränarrollen gett mer respekt för en annan del av hockeyn.
– Jag är en sådan som har varit bra på att komma med inspel och tyckt att ”jag tycker vi borde göra så här eller så där”, men nu när man står på sidan inser man att det inte är så enkelt alla gånger. Just när spelare kommer och vill ha feedback på situationer, och jag står och inser att jag inte har sett en bråkdel av det jag hade velat se.
Tvillingpojkarna Herman och Harry har hunnit vara hemma i ungefär två månader.
Clara Markeby avbryts av ett gnäll tätt intill henne. Medan hon lägger ned barnet hon har i famnen och vänder sig om mot det andra tar hon upp fortsätter hon berätta. Vintern har inte bara varit en ny erfarenhet i form av en tränarroll – för några månader sedan blev hon också mamma till tvillingpojkar.
– Det har varit intensivt och mysigt. Jag är trött, sammanhängande sömn kommer man knappt ihåg. Det var jag mest nervös för, jag har varit en sådan person som har behövt sömn och många timmar. Men man fixar det ju, säger hon samtidigt som hon lyfter upp sin ena son.
– En har samma humör som mamma, och det är ju du Herman, säger hon och ler.
Redan i början av säsongen fick Markeby reda på att hon var gravid. Förhoppningen då var att kunna vara kvar i båset säsongen ut, något som visade sig gå väldigt bra.
– Jag mådde ändå väldigt bra. Jag mådde illa ganska mycket under en hyfsat lång tid, men kroppen är fantastisk. Jag kunde inte promenera så mycket, men jag kunde träna på gymmet i princip tills jag åkte in på förlossningen. Det är skönt att det fungerade så bra, jag mådde oförskämt bra.
Jag har fått höra att du fick stå kvar i båset även på träningarna?
– Ja det blev ju så, säger hon och skrattar.
– Jag stod och blåste i min pipa, tjejerna fick komma till mig och jag fick styra och ställa med gubbarna på isen om var puckarna skulle vara. Det funkade faktiskt jättebra, tjejerna var jätteaccepterande. Det är förstås lite frustrerande, man vill ju vara nära och kunna peta i saker, men det löste sig ändå bra.
Det har gått drygt två månader sedan Clara Markeby och sambon Jimmy kom hem med tvillingarna, och det är först nu som vardagen har börjat lägga sig.
– Jag är fortfarande så, är det här mina pojkar? Det är så sjukt att det är mina barn. Det är världens häftigaste grej.
Ungefär ett av fyrtio barn som föds varje år är tvillingar, enligt 1177. Det är känt att det är ärftligt med tvillingfödslar, men det är inte särskilt vanligt att mammor som själva är tvillingar också föder tvillingar.
Men Markeby, som själv har en tvillingsyster, får vara med om just det.
– Jag har själv tyckt att vara tvilling är det bästa i hela mitt liv, så jag har någonstans drömt om att själv få tvillingar men inte vågat tro att det skulle hända. Det var absolut en chock, men från start tycker jag att både jag och Jimmy tänkt mest på att det känns kul. Även om det märks att man får olika reaktioner när man berättar, säger hon med ett skratt.
Det känns som att det är en fördel att få tvillingar som första barn?
– Ja, vi vet ju inget annat. Det är lätt att tänka att om det var en hade det varit så enkelt, men det vet man ju inte. Det kommer säkert vara extra tufft här i början, men sedan kommer man ha så mycket glädje i att de är två.
– Jag förstår inte hur mamma och pappa gjorde. De hade ju redan två barn när vi föddes, lägger hon sedan till.
”Jag har själv tyckt att vara tvilling är det bästa i hela mitt liv”, säger Clara Markeby, som själv har en tvillingsyster.
”Jag har tänkt vara med så mycket det går i höst, vi får se hur mycket det blir i slutändan”, säger Clara Markeby om tränaruppdraget.
Försäsongerna inför hösten har börjat komma igång, och för Clemensnäs HC väntar nu ett kliv upp i damettan.
– Det är vad som behövs för damhockeyn i stan. Det hade varit svårt att spela i SDHL och inte ha ett division I-lag i stan. Sedan kommer det vara en helt ny nivå, om det är stor skillnad på SDHL och division I så är det minsta lika stor skillnad till division II. Det märkte vi bara i juniorserien, det är tufft på ett annat sätt, konstaterar Markeby och fortsätter:
– Jag tror att det är vad som krävs för att tjejerna ska kunna ta nästa steg i sin hockeyutveckling. Man kan inte bara gå in och veta att man kommer vinna varje match. Det är också träning, att gå in och veta att man kan förlora.
Markeby är fortfarande involverad i Clemensnäs, även om det är oklart hur mycket hon kommer ha möjlighet att delta under den kommande säsongen.
– Jag är fortfarande med lite i bakgrunden. Jag har tänkt vara med så mycket det går i höst, vi får se hur mycket det blir i slutändan, säger hon och lägger till:
– Jag hade jätteroligt förra säsongen och känner att jag inte vill att det ska vara den enda.
Vad ser du mest fram emot med hösten?
– Att se hur vi ska stå oss. Det är lite utmanande att gå från att vinna mycket till att tänka att man inte ska göra det, samtidigt som man inte vill gå in som en slagpåse. Jag är taggad, både på vår säsong i damettan och AIK:s säsong i SDHL. Jag hoppas att jag ska kunna se mycket hockey, de här pojkarna kommer bli tidigt initierade.