Skellefteå AIK blickar framåt mot en ny säsong i division I då förra säsongens uppflyttningsfest till SDHL inte blev av. Någon som också blickar framåt är lagets nya målvakt Julia Nilsson som efter tre år i Leksand valt att återvända hem till bygden.
Men det var inte på Skellefteå Kraft Arenas is som allt började då Julia är född och uppvuxen i Arvidsjaur. Hon fostrades i Arvidsjaurs HC där både pappa och storebror spelat.
– Pappa spelade där hela sin karriär och har ett stort klubbhjärta, så att vi också spelade där var inget konstigt. Sen är alla vi tre målvakter dessutom. Och jag blev målvakt för att brorsan tvingade mig att stå i mål när spelade landhockey hemma på gatan där vi bodde. Och sen dess har jag stått kvar där, säger Julia.
När hon skulle börja femteklass gick familjens flyttlass in till Skellefteå då pappa fick ett nytt jobb och brorsan ville spela på en lite högre nivå.
I Skellefteå blev det AIK och sen SK Lejon för Julias del där hon blev en del av killjunisarna tillsammans med kompisen Tindra Holm.
Flera år senare, år 2017 närmare bestämt, var det dags för att börja gymnasiet. Och då var det slut med att spela med killarna då hon fick en plats på Leksands hockeygymnasium och senare även i SDHL.
– Jag hade aldrig spelat med tjejer innan jag flyttade till Leksand. Och det var svårt i början, men spelet satte sig efter ett tag.
Första året i Leksand och SDHL var mest präglat av att se och lära. Förstemålvakten Denise Reuterström, som idag lever som Leon, skadade sig under Julias första säsong och då öppnades en möjlighet att knipa mer speltid. Sen när Leon skulle genomgå en knäoperation inför nästkommande säsong fick Julia och den andra målvakten Angelica Andersson tävla om platsen i kassen efter tränarens direktiv. Tävlingen blev desto hårdare i april år 2018 efter att Leon bestämt sig för att lägga karriären på hyllan när han skulle genomgå sin könskorrigering.
– Konkurrens mellan kollegor i kassen är alltid bra för målvakter. Men just den här konkurrenssituationen präglades mycket av ovisshet och ibland negativ press, berättar Julia.
– Vi tävlade hela tiden, jag och Angelica. Men vi fick aldrig riktigt veta vem vår tränare ville ha i målet. Så under hela min näst sista säsong var vi otroligt jämna och byttes av hela tiden i både SDHL– och division I-laget. Sen bytte vi tränare också väldigt sent under min sista säsong, säger Julia och fortsätter:
– Det var annars mycket som hände under mina år i Leksand och många lämnade laget. Så när jag tänker tillbaka på tiden där har den varit upp och ner. Både bra och dålig. Men jag har lärt mig otroligt mycket, och det är jag tacksam för.
Julia funderade på att gå över till AIK redan förra säsongen när stämningen i Leksand dalade nedåt.
– Det som stoppade mig då var att det inte gick att byta skola. Hade varit tvungen att gå fyra år på gymnasiet istället för tre, och det ville jag inte. Men nu är jag här.
AIK:s organisation tycker Julia känns stabil och trygg.
– Kajsa är jättebra som tränare. Och Mattias likaså. Har fått höra från så många under de senaste åren att AIK blivit en mycket seriös klubb som satsar framåt och uppåt.
Miranda Dahlgren blir nu den som kommer stå för konkurrensen, fast i positiv bemärkelse tycker Julia.
– Vi är väldigt olika, vilket är bra. Hon är lång och jag är tvärtom. Jag måste vara snabb mellan stolparna och hon är stor och stabil. Men hon är jätteduktig och jag tror vi kan bli ett bra team. Sen vet jag att den som är bäst får spela. Och så ska det så klart vara, men jag är redo för den här tävlingen också.
Att nu få stänga ett kapitel och påbörja ett annat känns skönt. Nu väntar en ny tillvaro på hemmaplan med AIK som siktar uppåt mot serien hon nyss kom ifrån.
– Jag tror det här kommer bli riktigt bra för mig. Känns som om jag kommer spela en rolig hockey igen. Något som jag längtat efter.