När beskedet kom att derbyt mellan Luleå och Skellefteå AIK skulle genomföras utan publik var det som ett hårt slag i magen på oss hockeyälskare.
Senare skulle det visserligen bli ännu värre då hela säsongen ställdes in utan ett en svensk mästare korats.
Men om vi backar bandet till den där ytterst märkliga torsdagskvällen den 12 mars var det en upplevelse jag aldrig kommer glömma. För även om matcher inför tomma läktare idag blivit en dyster vana var den derbykvällen speciell på väldigt många sätt.
Mellan AIK:s stolpar stod Bolidensonen John Westermark vars SHL-dröm gick i uppfyllelse. Samtidigt hördes varje ord från den röststarke AIK-tränaren Stefan Hedlund hela vägen upp till oss på pressläktaren.
Under den första perioden delades inte en enda tackling ut. Det i ett derby som brukar leda till en viss form av hetta och fysisk intensitet.
Det här var också första gången som jag saknades Luleklackens ramsor där ordet "hata" genomsyrar de flesta av dess textrader.
För spelarna på isen var det nästan som att de knappt förstod att det spelades en match i SHL och att tre poäng stod på spel. Det kändes mer som ett träningspass med en avslutande internmatch.
Den här kvällen var allt som en dålig dröm. Tyvärr väcktes jag aldrig. Det var den nya verkligheten.
När den märkliga matchen var förbi stod jag intill omklädningsrummet och slängde några ord med den karismatiske AIK-backen Jonathan Pudas. Det ingen visste då var att han där och då gjort sin sista match i Skellefteås dress. Åtminstone för den här gången.
Pandemin och dess konsekvenser är betydligt större än hur en SHL-match och sportens värld påverkas. Det är en sjukdom som fått oanade följder för hela samhället och för väldigt många människor. Ja, en hel värld.
Men för mig och alla andra som jobbar i denna sportiga bubbla har det varit ett dråpslag som inte bara påverkat arbetet men som också gjort vardagen betydligt gråare.
För SHL och de övriga elitklubbarna i landet har det trots allt gått att fortsätta spela. Visst, coronafallen har duggat tätt, men efter regelbundna tester och isolering av sjuka spelare har man ändå lyckats skapa en miljö för att genomföra en ny säsong, om än något hackigt.
Det jag hoppas, och någonstans också tror, är att allt detta i framtiden ska leda till är att suget efter att få vara plats blir stort på nytt.
För efter flera år med en dyster publiktrend, med sjuknade siffror, kan pandemin leda till en längtan att en dag få stå där igen. På ståplats eller sitta i en skön stol i en arena.
Pandemin kan ha fått oss att uppskatta det vi innan utbrottet börjat glömma bort att faktiskt älskar. För en utsåld arena och skrikande fans slår det mesta. Särskilt i ett hett derby mellan två lag som inget hellre vill än att få sin rival lämna med svansen mellan sina ben.
Just därför var den där torsdagskvällen den 12:e mars så oerhört sorglig. Som en kraftig käftsmäll och ett uppvaknande att allt faktiskt var på riktigt.
Jag är en person som allt som oftast försöker se det positiva i saker och ting. Därför ser jag fram emot ett ljust 2021 där vi med hjälp av ett vaccin kan börja återgå till det normala. En tid där vi återigen kan ge varandra en varm kram.
Jag ser fram emot en blomstrade sportvärld som återigen pryds av ansikten på läktare och där människor i alla åldrar får börja träna och utöva sin idrott igen.
Jag ser även fram emot ett derby mellan två hockeylag i norra delen av Sverige som får visa sig från sin bästa sida igen.
Trots att det innebär en och annan "hata-ramsa".