Domare Marcus Linde släppte en del tveksamma situationer med spelförstörande karaktär som kunde ha lett till utvisningar i torsdagens match. Men det är tilltag som allt som oftats inte leder till utvisningar i SHL.
Sedan fler år tillbaka har världens bästa hockeyliga, NHL, bestämt sig för att ha nolltolerans när det kommer till hakningar, fasthållningar och liknande förseelser som påverkar rytmen i spelet och framförallt försämrar det offensiva spelet.
Den riktningsförändringen har lett till fler gjorda mål och att underhållningsvärdet stigit. Samt att offensiva stjärnor nu tillåts vara just stjärnor och spela ut hela sitt register.
Förra säsongen gjorde de 27 första spelarna i NHL:s poängliga mer än en poäng per match, och nio av dem över 100 poäng på 82 omgångar. I SHL vann Oscar Lindberg poängligan på 51 poäng på 50 matcher. Tvåa var Ty Rattie, 47 pinnar på 52 matcher.
Rent statistiskt är det enkelt att säga att SHL är en defensiv liga, även om snittet bland de poängstarkaste spelarna är något högre den här säsongen.
Men studerar man noggrant vad som händer på isen under SHL-matcherna går det att förstå varför det inte görs fler mål. För som jag ser det så är det helt enkelt så att de spelförstörande aktionerna alldeles för sällan bestraffas.
Lätta hakningar i arm- och handtrakten får allt som oftast passera. Detsamma gäller fasthållningar, men även en lättare tripping – som den på Axel Sandin Pellikka i första bytet i torsdagsmatchen mot Växjö. Eller hakningen som Jonathan Pudas åkte på när AIK spelade fem mot fyra i första perioden hemma mot Linköping häromveckan, när han tydligt hakades på vägen fram genom mittzonen.
För många gånger sker det att en domare tvekar och då väljer att fria. I NHL blir det utvisning direkt, ibland nästan lite väl ofta, men bättre det då konsekvensen blir att spelarna tillåts spela en offensiv hockey – en nivå som också spelarna lär sig och med tiden anpassar sig till.
Och de kanske värsta situationerna av dem alla – när spelare dumpar ner pucken och därefter tydligt screenas bort av en back på vägen ner mot kortsargen. Det gör mig tokig då jag kan känna spelarnas frustration att på ett felaktigt sätt stoppas, men som med tiden blivit ett tillåtet defensivt medel i dagens SHL-hockey.
Jag vill vara tydlig med att det enbart inte är domarnas fel att det blivit som det blivit. Främst är det SHL som liga som behöver bestämma sig för vilken typ av hockey som ska spelas.
Jag vill också vara tydlig med att jag älskar den fysiska aspekten i sporten. Rejäla tacklingar, närkamper framför mål och intill sargen – det är en detalj jag gärna ser ännu mer av i svensk hockey.
Men i övrigt, när det kommer all annan kontakt mellan spelar, så är SHL en bra bit ifrån den ishockey jag helst vill titta på.
Så släpp loss lirarna.
Då blir SHL ännu bättre. Det lovar jag.
*****
På tal om fysiskt spel så är det märkligt hur ojämn nivå det just nu är på vilka situationer som leder till anmälningar till disciplinnämnden.
I torsdagens omgång så delade HV71:s André Petersson ut en tackling mot huvudet på Färjestads Per Åslund. Enligt mig en solklar anmälan, men så blev inte fallet.
Om man tittar på vad som tidigare under säsongen hamnat på disciplinnämndens bord så är det enligt mig märkligt att den situation, och många fler, inte tittats vidare på.
Jag kan även tycka att Felix Roberts sena tackling på Oscar Lindberg i torsdags möte åtminstone borde ha tittas på, för ett eventuellt matchstraff, under matchen.
För mig finns det ingen röd tråd vad exakt som gäller och vilken nivå ligan vill hålla. Allt är i mina ögon väldigt godtyckligt.