Om man nu ska lämna Sverige, var flyttar man då? Jag tror jag har hittat ett alternativ. Den schweiziska landsbygden är, till skillnad från i Sverige, otroligt levande.
De vackra bergen, vindstilla sjöarna och kohagarna som finns överallt, är en idyll det skulle vara lätt att vakna upp till varje dag. Det lilla landet, som förhåller sig neutralt till nästan allt, har dessutom ett ganska genomtänkt samhällsstruktur. Att vara lantbrukare tycks vara ett relativt vanligt jobb och landet har en hög strävan efter att vara självproducerande. Ett beslut som går att styras politiskt. I Sverige har idén om självförsörjning drunknat i internationella relationer på ett sätt som gör att landets politiska korrekthet och extrema miljötänk slår knut på sig själv. Att behöva importera och därmed transportera basvaror över ett halvt klot har sannolikt inga fördelar alls ur ett större perspektiv.
Där är Skellefteå AIK en förebild med målsättningen att hälften av lagets spelare ska komma från egna led. Självförsörjning i hög grad alltså.
I lagen i NLA önskar man också högre grad av självförsörjning, men kulturen i hockeyns högstaliga komplicerar det målet. Jakten på resultat är extrem att få vågar ha en plan på längre sikt än de kommande matcherna. Kommer inte poängen sitter du som tränare löst ganska snabbt, oavsett vad du heter.
Lasse Johansson och Hans Wallson fick beröm för sina idéer i Zürich, men när inte vägen i serien var spikrak spelade deras koncept ingen roll.
I Rapperswil försöker man nu bryta mönster. Jan Carlzons episka citat att ”krisen är förändringens bästa vän” är inte helt opassande. Nu har inte hockeyklubben Rapperswil någon kris i den bemärkelsen, men klubben ska med nya metoder, utan en i jämförelse stark budget, försöka hitta vägar att bli framgångsrik. Den lilla klubben har aldrig på allvar kunnat etablera sig på någon högre position i serien, utan har varit ett notoriskt bottenlag.
Uppdraget sticker ut och hela experimentet som Hedlund och Robertsson har en nyckelroll i blir spännande att följa. Robertsson har ju varit en viktig del i sådan kultur i AIK, men det går inte att rakt av kopiera en kultur. I Rapperswil behöver Hedlund och Robertsson skapa en egen kultur, som kuggar i med alla förutsättningar som finns där.
Blir den satsningen lyckad kan det vara en biljett som sträcker sig hela vägen till NHL. Vägen dit upplevs numera kortare från Schweiz än Sverige. Ytterligare ett kvitto på det är att både Sam Hallam och Tomas ”Bulan” Berglund ryktas vara på väg till Schweiz också. För dem är det ett steg uppåt i karriären.
Svenska tränare är populära i Schweiz. Gamle AIK-tränaren John Slettvoll har alltjämt legendstatus i högstaligan. Alla känner till honom, trots att det nu börjar vara ett tag sedan han tränade något lag. Hans senaste, om än korta, sejour var i just Rapperswil. Han var dock bara i klubben i under drygt tre månader.
SHL marknadsför sig själv som världens tredje liga, men som utvecklingen ser ut att vara på väg är frågan om inte Schweiz redan har passerat.
När det gäller lönebudget har topplagen i NLA redan passerat lagen i SHL. Brynäs, med rätt många utköp, landade på 103 miljoner kronor och hade högst lönepost i SHL. I NLA pratas om att Zürich, Zug och Bern ligger uppåt 120 miljoner kronor i lönebudget.
Tränarna har också en annan status. De tjänar som de bästa spelarna. Där är ytterligare ett svar på varför NLA ger intrycket att ha en vassare utveckling än SHL.