Pontus Burström berättar om sorgen och sorgearbetet efter mamma Ulrikas tragiska bortgång.
Den 24 januari 2021. Ett sorgens datum Pontus Burström för alltid kommer bära med sig.
Med stolthet. Med glädje. Med sorg.
Efter tre års sjukdom blev cancern till slut för mycket för mamma Ulrikas kropp och omgiven av sina närmaste tog hon sina sista andetag i ett rum fyllt med kärlek. Och tårar.
Pontus har efter samtal med pappa Roger och storasyster Isabell valt att berätta om Ulrika. För dem en mamma, fru, mormor och bästa vän. För de runt omkring henne en glädjespridare som alltid såg alla, och som kunde lysa upp ett rum med sitt skratt.
– Mamma var en väldigt familjekär människa, hon var väldigt mån om sina nära och kära. Hon var en stor glädjespridare som var väldigt omtyckt av alla runt omkring sig. På fritiden umgicks hon gärna med barnbarnen så mycket som möjligt, berättar Pontus.
Hur har de senaste åren varit för henne och er?
– Hon var sjuk i drygt tre år. Hon har mått bra i princip hela tiden under sjukdomen men det är nu det sista halvåret som man märkt mer och mer att hon faktiskt varit sjuk. Under sommaren så har hon alltid sett till att vara i gång och röra sig, ofta på golfbanan eller på promenad.
Att se en älskad familjemedlem må så dåligt, att befinna sig i en mardröm utan några garantier om att "allt kommer bli bättre", är otänkbart för alla men verklighet för alldeles för många. Hur gör man som människa för att finna sig i en sådan situation, och var hittar man styrkan att orka?
– Det var såklart väldigt jobbigt att se, det är en situation som man inte ens önskar sin värsta fiende. Styrkan får man med hjälp av familj och vänner. Man blir så varm av alla som hör av sig och visar sitt stöd och att de verkligen bryr sig.
De senaste veckorna har varit jobbiga med sjukdomen som tog ett allt större grepp om Ulrika, och natten mot söndagen den 24 januari blev en mardrömslik verklighet där kroppen till slut inte orkade längre. Livet har sin gång men det kommer aldrig gå att förstå varför en så älskad och fin människa går bort i en alldeles för ung ålder.
Pontus är så klart väldigt ledsen. Hjärtekrossad.
Men med ett par dagars distans känner han också en glädje över att han kunde samlas med familjen och dela den sista tiden tillsammans med Ulrika.
– Alla får inte vara med om att hinna säga ”farväl” till sin närstående. Vi i familjen hade möjligheten att ta ledigt från jobbet för att vara med henne under de sista dagarna. Så att få göra det, och få sitta med familjen och prata om de fina stunder som man varit med om, är ovärderligt.
Efter mammans bortgång har det visat sig att Pontus har en större familj än vad han någonsin kunnat tro. Utöver sin storasyster har han nämligen fått bevisat för sig att han också har över 20 bröder.
Till vardags spelar han hockey i Clemensnäs HC och på söndagen gick laget ihop och tog beslutet att skänka 4 000 kronor från lagkassan till Cancerfonden – något som rörde Pontus till tårar.
– Jag känner en otrolig värme och en stor tacksamhet för att laget väljer att ta pengar som vi sparat ihop för att visa sitt stöd till mig och familjen. Mamma var en stor supporter till oss, hon och pappa var på varenda hemmamatch och åkte även iväg på de närmaste bortamatcherna. Så att laget valde att göra detta är enormt stort.
Vad betyder ett lag i stunder som denna?
– Allt. Man brukar säga att ett lag är som en extra familj. Nu märker man verkligen hur starkt band vi har i laget. Alla har varit ett sånt stort stöd för mig och familjen. Det spelar heller ingen roll vem i laget detta hade drabbat, vi hade gjort samma sak oavsett vem i laget som fått gå igenom det. Nu blev det jag och min familj, och vår tacksamhet till grabbarna är otroligt stor.
Det är svårt att tänka sig, men vad som än händer måste livet gå vidare. För alla efter en sån här tragedi.
För Pontus finns det ett liv före den 24 januari och ett liv efteråt.
– Det kommer vara en ständig saknad, det kommer jag bära med mig livet ut. Vi kommer alltid att komma ihåg alla fina minnen med mamma. Nu blir det en ny vardag för oss alla, och ett nytt perspektiv på livet om vad som är viktigt. Vi har familj och vänner att luta oss mot, och med små steg in i ett nytt kapitel så ser vi fram emot kommande år.
Ulrika Renholm blev 52 år.