Moskal öppnar upp om sin trasiga historia från uppväxten i San Diego.
Han är 16 år och strövar omkring på gatorna i sydöstra San Diegos ruffigare områden. Just den här kvällen vet inte Parker Moskal vart han ska ta vägen.
Han lägger sig på busshållplatsens bänk.
Det är han.
Och hockeytrunken.
– Hur ska jag få mitt nästa mål mat? Var ska jag gömma alla mina grejer i morgon? Hur kommer dagen bli? Kan jag ta mig till hockeyträningen? Hur ska jag klara av skolan?
Sen vaknar han upp nästa morgon, fortfarande kvar på busshållplatsen.
Han har varit med om mycket. Men här når Parker Moskal botten.
Vägen från härbärgen och hemlöshet till att ha en stabil tillvaro som hockeyspelare i Kiruna har varit lång och fylld av motgångar. Men när den nu 24-årige hockeyspelaren kliver in på ett lunchhak i Kiruna gör han det med ett smil på läpparna. Och efter honom kommer en av orsakerna till det.
Han och flickvännen Mackenzie Moore är inne på femte året tillsammans.
För första gången under Parker Moskals professionella hockeykarriär har hon kunnat flytta med honom. Hon kom till Kiruna för några veckor sedan.
– Jag är tacksam att det går, det är som en dröm att få visa Sverige för henne. Hon får se allt naturliv här. Häromnatten vaknade hon mitt i natten och såg vita harar springa omkring. Vi stod där i tio minuter tillsammans och bara tog in det.
Mackenzie är ljuset i sprickan som är Parker Moskals uppväxt. Något han inte skäms för att berätta. Han tar det från början:
– Jag föddes i San Diego och växte upp med min mamma och pappa. De var låginkomsttagare och när jag var åtta år gammal hamnade vi faktiskt på härbärgen, för familjer som inte har någonstans att bo. Min pappa hade förlorat jobbet och mamma hade problem. Hon lämnade oss och hamnade på gatan när jag var åtta år. Och hon har bott på gatan sedan dess. Min pappa uppfostrade mig och min syster själv.
Vad hände din mamma?
– Det var mental ohälsa. Hon ville aldrig ta emot den hjälpen hon behövde, det är nog bästa sättet att beskriva det. Och det är väl vanligt, folk tror att de inte behöver hjälp fast de gör det. Men det är supertråkigt, jag har bara träffat min mamma en gång sedan jag var åtta år.
Den träffen blev inte som han hade tänkt.
– Jag åkte ut och letade henne när jag var 18-19 år gammal. Jag var hemma i San Diego och letade efter henne på gatorna där. Jag hittade henne och det har inte gått så bra för henne. Jag försökte erbjuda henne den hjälp jag kunde ge henne, men hon ville inte ens det. Det var svårt att gå igenom.
Mackenzie Moore och Parker Moskal i Kiruna.
För bara några månader sedan fick Parker Moskal ett nytt tufft familjebesked. Hans pappa hade gått bort.
Döden har fått honom att se på sin far på ett annat sätt. Det har fått honom att försöka förstå.
– När jag ser tillbaka på det förstår jag hur hårt det måste ha varit för honom. Hans fru lämnade honom, han förlorade allt och försökte bygga upp det själv.
Det försvarar dock inte allt.
Mackenzie berättar att Parker kan ha svåra mardrömmar på nätterna. Om hon av någon anledning lyfter på handen rycker han till av rädsla.
– Det pågick under större delen av min uppväxt, tills jag blev 14-15 år. Om jag spelade en dålig match skrek han på mig. Eller om jag gjorde något fel kunde jag bli slagen. Det fanns en mängd orsaker för honom att slå.
När Parker Moskal var 16 år fick han höra att han var för dyr för att få bo kvar hos sin pappa. Det var då han hamnade på gatan. Han blev uteliggare, precis som sin mamma.
Samtidigt skulle han klara av skolan. Hockeyn. Tonårslivet. Men här det var också början på en vändning.
Parker fick hjälp av en vän när vännens mamma fick veta hur tuff hans situation hade blivit. Och efter ett par månader fick Parker göra examinationen tidigare, något som tillåts för elever som har särskilda behov. Han klarade av examen i high school och tog sig till slut in i andra skolor tack vare hockeyn.
– Jag hade en väldigt fin vän, Jordan, vars mamma var vice vd på ett stort byggföretag i San Diego. Hon gav mig jobb, lärde upp mig och öppnade även upp sitt hem för mig. Jag hade folk som hjälpte mig när jag behövde det. Det är människor som har ställt upp som jag fortfarande har väldigt bra kontakt med. Coach Andrew Sherman från Colorado har också en stor plats i mitt hjärta fortfarande. Han såg till att jag hade det jag behövde, säger Parker Moskal.
– Han förstod vilken bakgrund jag kom ifrån och att jag inte hade kläder med mig till Colorado. Han köpte kläder åt mig och tog hand om mig där. Jag trodde att jag bara hade mig själv och att jag måste klara av allt på egen hand. Andrew visade mig att jag inte var ensam.
Parker Moskal
Människorna som såg Parkers kamp blev en vändning. Hockeyn en annan. Den har tagit honom till en rad olika klubbar som har hållit honom borta från San Diego.
– Stället jag växte upp på i södra San Diego har mycket gängaktivitet. Många av mina vänner från skolan hamnade på glid. En del sitter i fängelse och andra är inte med oss längre. Det var ett hårt, segregerat område och jag hamnade väl också i dåligt umgänge vid något tillfälle, men jag blev aldrig kriminell själv. Jag klarade alltid av att hålla mig hyfsat på rätt sida tack vare hockeyn. När jag var yngre slogs jag ofta, det var så jag var och det var så mycket hanterades i det området. Men genom hockeyn fick jag ett stöd och en väg att utvecklas som människa – det höll mig borta från fel umgänge.
Men det spelar ingen roll hur långt ifrån San Diego han har kommit. Det går inte att fly från allt. Och Parker Moskal brottas fortfarande med sin uppväxt.
– Jag har definitivt kvar någon form av posttraumatisk stress. Jag pratar med en sportpsykolog, doktor Jason Galea. Det var faktiskt han som lärde mig åka skridskor, han har hockeyträningar för just sådana som vanligtvis inte har råd att spela hockey med lånad utrustning och sådant. Vi har hållit kontakten och han har hjälpt mig att komma över mycket, men jag tror att det alltid kommer finnas utrymme att arbeta med mig själv. Vi pratar ofta och när jag är hemma träffas vi fysiskt varje vecka eller åtminstone varannan vecka.
Att prata om det ser han som något viktigt i dag. Och något han uppmanar andra att göra om de hamnar i trubbel som han gjorde.
– Pappa var bra på att hålla allt som hände vid sidan av hockeyn hemligt. Så ingen visste vad jag gick igenom förrän jag började berätta min historia. Första gången jag berättade det var 2018 när jag blev intervjuad till något, jag hade haft en bra säsong och de ville veta mer om min bakgrund. Då tänkte jag att det var ett bra tillfälle att öppna upp. Jag hoppas att jag kan visa någon som har varit med om något liknande att det går att ta sig ur det och göra något med sitt liv.
Parker Moskal
Vad har hänt med mamma? Tanken slår honom fortfarande.
När han såg henne sist satt hon med en filt under en slags tältlösning. Hon hade hälsoproblem och en dålig höft som gjorde det svårt att gå ordentligt.
– Jag och Mackenzie har varit och letat henne igen, men vi hittade henne inte och utgår från att hon inte lever längre. Jag hoppas att det inte är så, att hon fortfarande lever och att vi kan hitta henne när vi åker tillbaka.
– Att se henne tappa det mentalt och sen inte ha någon mamma kvar – det var väldigt svårt att handskas med i den åldern. Jag tror att pappa gjorde sitt bästa och försökte åtminstone se till att vi hade tak över huvudet på härbärgen, hyrbostäder, billiga hotell eller vad det kunde vara. Vi fick mat. Jag önskar att han hade gjort mer, för jag ser vad man kan göra när man jobbar sitt allra hårdaste. Jag vet inte om han inte gjorde sitt bästa, jag tror det, men han hade kunnat göra saker annorlunda.
Hur är relationen med din syster?
– Vi var väldigt nära när vi var yngre, men vi gled isär när jag blev utsparkad av pappa när han inte klarade av att försörja mig. Efter han dog har vi faktiskt blivit extremt nära igen och det är fint. Vi pratar ofta med varandra och om hon har problem försöker jag hjälpa henne så gott jag kan.
Hur var det att lämna henne kvar hos er pappa?
– Hon säger att hon aldrig blev slagen. Hon hade tur, kanske var det bara en far och son-grej. Han öppnade tydligen upp sig mer för henne med åren och började gå i terapi ett år innan han gick bort för att försöka reda ut vad han gjorde fel med mig och varför han förstörde vår relation, säger Parker Moskal och fortsätter:
– Jag tror att han insåg att han gjorde mycket fel och att ville försöka försonas. Om fler personer skulle jobba med sig själva och försöka utvecklas skulle den här världen vara en mycket finare plats. Så jag gillar att han försökte göra något. När jag var liten trodde jag att det var mitt fel, när jag blev äldre insåg jag ju att inget var mitt fel. Det var förmodligen stressen han hade över hela familjens situation och att han tog ut ilskan på mig. Tyvärr.
Parker Moskal
Hockeyn räddade inte bara Parker Moskal från problemen hemma. Den har tagit honom ut i världen.
Grabben från Kalifornien flyttade till Kiruna för att göra sitt bästa för Kiruna IF. Men laget har haft en tung säsong och missade allettan. Han själv har inte heller spelat på topp, om han får bedöma sig själv.
– Hockeymässigt har det inte gått så bra som jag hade hoppats. Det har börjat vända och jag har börjat prestera över hela matcher, men i början gjorde jag inte mitt jobb ordentligt. Och som lag har vi blivit bättre och bättre också.
Så här sa han när intervjun gjordes för ett par veckor sedan. Han hoppades att det skulle vända. För både han och Mackenzie ville stanna i Kiruna.
– Jag älskar det här, naturen och människorna. Allt har varit fantastiskt. Jag växte upp som militärbarn och vande mig tidigt vid att resa mycket. När han frågade om jag vill komma till Sverige tänkte jag: "Vi kör". Det är ett äventyr, säger Mackenzie Moore.
– Jag skulle älska att få komma tillbaka till Kiruna. Det här känns som mitt hem och jag tycker om alla i klubben. Varför skulle jag inte vilja vara här? Om de hade gett mig ett tioårskontrakt hade jag skrivit på direkt, säger Parker Moskal.
Så blev det inte. I torsdags blev det klart att han lämnar Kiruna IF.
– Jag hoppas att jag kommer tillbaka till Kiruna en dag.
Men på lunchhaket har Parker Moskal nu berättat sin historia. Hans version av den.
Så tittar han sedan mot sin flickvän igen.
Mackenzie Moore, kvinnan som han träffade på ett välgörenhetsevenemang för fem år sedan. Och efter allt han har berättat kan han knappt tro att det är sant.
– Det är som en dröm som blivit sann. Hon är stabiliteten och familjen jag har längtat efter sedan jag var liten. När jag växte upp trodde jag aldrig att jag skulle få ha det så här.
Parker Moskal