I fyra säsonger har Kajsa Östlund lett Skellefteå AIK:s damlag. Varje år – bortsett från den senaste säsongen som avbröts – har laget tagit ytterligare steg mot det uppsatta målet: SDHL. Nu är den femte säsongen i rad inledd, laget har gått på is. Östlund står stadigt kvar på skridskorna.
Men att hon skulle kliva in i tränarrollen hade hon själv inte föreställt sig för några år sedan.
– Jag tänkte nog aldrig själv att jag skulle bli tränare och ledare i framtiden. Min pappa var ledare när jag var mindre, och det har jag säkert tagit lite inspiration från. Men sedan tycker jag att det är jätteintressant att försöka förstå människor och få människor att må bra och nå sin fulla potential, berättar hon när hon slår sig ned vid ett bord i arenan.
För sin egen del blev det sex säsonger i Brynäs under karriären, i det som då kallades för Riksserien.
– Jag spelade först i Bergsbyn med killar, och "back in the days" hade vi ett damlag. Sedan spelade jag i Skellefteå AIK innan jag åkte ned till Brynäs. Jag ville göra en elitsatsning, och började plugga vid sidan om.
Men att gå från Skellefteå till Brynäs var en stor nivåskillnad.
– Det blir en helt ny nivå för mig. Brynäs hade flera landslagsspelare, och jag kände verkligen i miljön att det här är ett steg upp, säger hon och fortsätter:
– Det blev en nytändning i min hockeykarriär.
Det ena ledde till det andra, och det blev fyra landslagsmatcher för Östlund. Men blott 27 år gammal tog karriären slut efter sex säsonger.
– Jag hade lite problem med kroppen och skador de sista åren, och så hade jag pluggat klart och skulle ut i arbetslivet. Just då hade jag inte riktigt motivationen att fortsätta ett år till, då jag visste vad som krävdes för den nivån jag ville vara på.
I stället vände skutan hemåt. Men att hålla sig borta från hockeyn var inte särskilt lätt, och hon provade träna med Clemensnäs damlag.
– Jag tyckte det var väldigt kul och började hålla i lite övningar på träningarna. Så fortsatte det, och året efter blev jag tränare.
När sedan Skellefteå AIK skulle återbilda sitt damlag fick Kajsa Östlund frågan om hon ville leda truppen.
– Jag kommer ihåg första gången jag blev kallad på ett möte och fick frågan av AIK om jag ville vara en av tränarna. Jag var nästan tårögd när jag gick därifrån, för jag kände verkligen att denna satsning var genuin. Det är ingenting som man gör bara för att det ser bra ut att man har ett damlag, utan de vill göra det här på riktigt. Jag kände bara att jag tror på den planen som föreningen har satt upp. Det tror jag fortfarande på.
Förra säsongen var förhoppningarna stora på truppen. Men säsongen ställdes in till följd av coronapandemin.
Hur tror du att den här säsongen har påverkat?
– Jag tror att allting påverkar. Det finns utmaningar i det och det finns också positiva saker. Vi har tappat några toppspelare och det tror jag beror mycket på förra säsongen. Men den största delen av tjejerna vi har i år var med förra året, och att vi gick igenom det tillsammans har stärkt oss som grupp. I december satt vi här utanför arenan och körde fys i typ spöregn, och tjejerna bet ihop på ett fantastiskt sätt.
För egen del, hur har du upplevt det?
– Om man ser till Kajsa som privatperson är det tufft att leva i en pandemi med osäkerheten, bara privat. På det ska man vara ledare för och ge hopp till ett par tjejer som bara vill spela hockey. Det är klart att det var väldigt påfrestande, men man kände framför allt att man led med tjejerna. Men vi har ett jättebra ledarteam där vi jobbar bra tillsammans och verkligen hjälps åt och stöttar varandra.
Och det ledarteam laget haft har varit väldigt viktigt.
– Även det är ett lagspel, och vi har haft otroligt bra ledarteam alla år. Det har varit avgörande för mig för att fortsätta. Jag kanske är den som har synts utåt, men hela teamet är jätteviktigt. Jag har mina styrkor och svagheter, och vi kompletterar varandra bra, det känns som att vi har fått ihop en bra helhet.
– Sedan har jag funderat mycket över vem jag vill vara som ledare. Jag vill vara en ledare med ett stort hjärta, att tjejerna känner att jag faktiskt bryr mig om dem och deras utveckling, för mig börjar det där. Sedan behöver det givetvis ställas krav för att komma framåt. Jag känner att jag utvecklas, jag lär mig nya saker av ledarkollegor och tjejerna hela tiden, fortsätter hon.
Säsongen hägrar runt hörnet, och hur laget kommer att stå sig i konkurrensen kommer att visa sig. Men för tillfället är det glädje bara att vara i en ishall.
– Det är jättekul, bara att få spela hockey. Det är en sådan glädje där ute. Det är bara jätteroligt.