Det har blivit till en ovana att Skellefteå AIK i slutspel tappat sig själva och ofta hittat vägar att förlora matcher eller matchserier man borde vunnit – då ofta på grund av att spelidén inte fått det genomslag man sökt, inte gett det resultat som önskats. Vid dessa tillfällen har frågor fötts om varför AIK inte anpassat sig till matchserien. Frågor som varför det varit viktigare att hålla fast vid sin spelidé än att släppa stoltheten och göra något nytt som motståndet inte har i sina videogenomgångar av AIK.
Med flera nyckelspelare borta i sitt eget lag och med ett fysiskt spelande motståndarlag som kom in till slutspelet med allt att vinna såg jag därför faror i matchserien mot Linköping för AIK. Det fanns minor att skrinna över och felskär att ta som hade kunnat kosta en biljett till semifinalen.
Men allt var bara eventualiteter. Farorna jag såg fanns lika mycket som spöket under sängen i unga dagar.
För den här upplagan av Skellefteå AIK har något tidigare upplagor inte har. Det finns en mentalitet som jag inte sett i tidigare trupper och ledare i det här laget som gör att vilka hinder man än ställs inför så har man svaren till dem. Att ha svar på alla frågor är ovärderligt den här tiden på året.
Jonathan Pudas borta? Äsch, de minuterna kan Elias Salomonsson ersätta.
Måns Forsfjäll skadad dagen innan första matchen? Ingen fara, Tim Barkemo är redo att göra slutspelsdebut.
Pär Lindholm skadad just när Andreas Johnson kan spela igen? Det är bara att vaska om lite i kedjorna.
Helt utspelade av Linköping? Låt dem stånga sig blodiga, vi har tålamodet.
Och "tålamodet" är ett ord jag fastnar vid när jag nu blickar tillbaka på den matchserie som nyss tagit slut. Om vi plockar bort Linus Söderström ur ekvationen är det just tålamodet som stuckit ut i mina ögon. I tidigare upplagor av AIK har jag sett en stress i matcher där spelet inte fungerat, större eller mindre mängd av panik som spridit sig när grundplanen inte gått att följa.
Det är där den här upplagan sticker ut. I egentligen alla fyra matcher har Linköping haft initiativet i större delar av ordinarie tid och varit laget som lutat sig framåt med pucken och här hade det kunna falla sig naturligt för AIK att känna sig kränkta över det. I Skellefteå kommer det ju med grundvattnet att vilja bedriva sevärd ishockey med anfall som enda lösning på allt.
I stället har AIK gett blanka f-a-n i hur matchbilderna sett ut. Det har inte spelat någon roll om Linköping ägt matchbilden och inte heller har det varit något problem att man inte fått spela så som vi sett Skellefteå spela ishockey i ett decennium.
Den här upplagan verkar inte bry sig hur det ser ut nu i slutspelet – de söker i stället bästa vägen till tolv segrar och vill nå dit genom att vara tålmodiga hellre än spelförande.
Det är något jag inte sett förut och att jag inte känner igen Skellefteå AIK är nog det tydligaste tecknet på att något håller på att hända igen.
Jag såg er
Avslutningsvis, eftersom detta inte passar i någon annan text; jag såg er, Skelleftesupportrar. Jag hörde er också.
Det bortafölje Skellefteå AIK haft i dessa två matcher är ingenting annat än imponerande. Att kraftsamla på det sätt som vi sett i Saab arena i två raka matcher nu, på två vardagar, är otroligt imponerande. Ni förtjänar precis som Linus Söderström fem plus.