Axel Sandin-Pellikka är tillbaka efter JVM – men nio spelare saknades mot Timrå.
För fjärde gången på kort tid lämnade Skellefteå AIK på lördagskvällen isen utan poäng i SHL. Med ett knapptryck i appen Flashscore går det att svart på vitt se hur illa det faktiskt varit för AIK i de fem senaste matcherna laget spelat, och nej det är inget tidigt aprilskämt.
På fem matcher har de regerande mästarna gjort sex mål framåt, släppt in sjutton och tagit två poäng. Bara för att ha som måttstock går det jämföra med serieledande Färjestad som under samma period gjort 22 mål och vunnit 14 av 15 poäng.
Där går det också skriva att tabelltvåan Brynäs bara på lördagseftermiddagen sköt fler mål i en match än vad AIK gjort på fem matcher.
Det är fakta att topplagen börjar dra ifrån Skellefteå. Innan den här femmatchersperioden fanns där förvisso ett stort glapp men likt väl ett som såg mänskligt ut att ta igen; alla lag har svackor och skulle Färjestad träffa av en sån samtidigt som Skellefteå hittade tillbaka till den svit de byggde på kring jul så hade glappet minskat rejält.
Men efter dessa fem matcher där AIK förlorat 13 poäng samtidigt som Färjestad vunnit 14 börjar det se snudd på omöjligt ut att hota om de högsta placeringarna i grundserien. Att hinna ikapp de 17 poäng som serieledarna sprungit ifrån med blir svårt på bara 19 omgångar.
Och att det skiljer 17 poäng väcker också frågor om hur AIK ens ska kunna mäta sig med topplagen framåt våren om det varit en sådan stor skillnad över en hel grundserie.
Det är för all del en rimlig frågeställning. Men vad många glömmer bort, och vad som faktiskt förklarar den stora skillnaden, är ju trots allt det som AIK tvingats hantera sedan dag ett denna säsong – en säsong där de regerande mästarna gick in med en skadefylld trupp och där det redan i premiären fanns en diger frånvarolista.
Den frånvarolistan har sedan dess ständigt varit fylld. Om det inte varit skador så har AIK drabbats av sjukdomar och när truppen ätit sina vitaminer med pigga kroppar som belöning har avstängningar, nya skador och JVM stört. Att tränarna samma vecka som de räknar med att få upp konkurrensen och numerären igen, när fyra JVM-killar återvände, tvingas åka till Timrå med en längre frånvarolista än på hela säsongen är talande för hur det varit denna säsong.
Inget lag i SHL har haft ens i närheten samma problem som Skellefteå AIK.
Därför är det också rimligt att det ser ut som det gör nu med flera förluster i följd när det till varje ny match adderats något namn från J20 eller Hockeyallsvenskan till matchtruppen vilket till varje ny match gett förändringar backpar eller kedjor.
Det är naivt att tro på att AIK över tid kan vara lika konkurrenskraftiga som topplagen med de förutsättningarna och det är lika naivt att skylla det på att Erik Forssell inte värvat nog brett.
Vi är i januari och i slutet av månaden kan 10 backar samt 16 forwards kvittera ut lön från Skellefteå AIK. Att bygga bredare än så och dra på sig fler kostnader än det vore snudd på oansvarigt av en sportchef i SHL. 10 backar och 16 forwards ska alltid vara nog för att ha en konkurrenskraftig daglig verksamhet – att AIK inte lyckas med det faller mer på oturen än något annat.
Jag är helt säker och fullständigt övertygad att samma sekund som frånvarolistan krympt till max ett par namn så kommer vinsterna att börja komma på samma löpande band som förlusterna kommit hittills denna säsong.
När AIK får gå med full trupp finns det få lag i SHL jag ser som starkare över sju matcher.
Med full trupp kan det här laget vinna guldet igen.