Det känns snudd på otänkbart att skriva och hade jag inför säsongen vetat att jag åtta matcher in i säsongen skulle skriva dessa meningar så hade jag gått med på att testas för någon form av hysteri.
Men när Skellefteå AIK på torsdagskvällen ställdes mot och vann igen mot Rögle gjorde de det utan att spela i närheten av toppen av sin förmåga, mot en version av Rögle som är den tamaste version av dem jag sett på väldigt många år.
Detta Rögle som i våras vann tio raka matcher i slutspelet och hotade Skellefteå fram till match fem i finalen – detta Rögle som inför säsongen förstärkt med flera svenska toppspelare, och som spänt bågen rejält för att omvandla förra vårens silver till guld den kommande våren.
Men en tabell ljuger sällan och även om det ännu är tidigt in på säsongen är skillnaden mellan Skellefteå AIK och Rögle BK nivåmässigt större än vad den varit på flera år. Tabellmässigt är skillnaden redan 13 poäng och alla placeringar som det går att skilja mellan lag i SHL med AIK längst upp på förstaplats och Rögle längst ned på jumboplats.
Stanna en sekund och ta in det jag just skrev.
Silvermedaljörerna från i våras och upphajpade Rögle med flera prestigevärvningar in till den här säsongen är jumbo.
Med alla skador Skellefteå AIK haft under försäsongen och grundseriens inledande veckor vore det inte helt ologiskt om det var närmre sistaplatsen än förstaplatsen de regerande mästarna befinner sig på vid detta nu.
Juniorerna som fått chansen när toppspelarna tillkommit eller stannat på frånvarolistan har bara avlöst varandra. Först kom Leo Sundqvist in backuppsättningen, sen kom Rasmus Bergqvist och däremellan har 17-åriga Zeb Lindgren lyckats snitta en poäng per match i CHL från sin backplats.
Och offensivt har Valter Lindberg spelat till sig en startplats som center i förstakedjan, Oskar Vuollet klivit upp på en pallplacering i juniorernas poängliga i SHL var Axel Sandin-Pellikka skjutit sig till förstaplatsen med sju poäng på åtta matcher.
Sju poäng på åtta matcher! Han är 18 år, spelar back men är ändå så nära det går att vara ett poängsnitt på en poäng per match i världens näst bästa liga. Det ska ju inte kunna gå.
Men i Skellefteå AIK går det.
I Skellefteå AIK går allt.
I de svartgulas omklädningsrum spelar det ingen roll hur många stjärnor som faller bort eller hur många juniorer som ramlar in. För Skellefteå AIK tuggar bara maskineriet på och poängen bara ramlar in i en sån mängd att 18 poäng på åtta matcher räcker för att vara SHL:s just nu bästa lag.
Och på lördag blir laget ännu bättre när Michael Brandsegg-Nygård adderas till den trupp som Linus Lindström också börjar närma sig med alla sina framsteg i rehaben. Den trupp som fortfarande ska förstärkas med en toppback från Nordamerika, och som efter jul får in Måns Forsfjäll.
Det är åtta omgångar in, Skellefteå AIK leder serien och har ett sparkapital de snart får användning av som få konkurrenter i SHL hade kunnat klara sig utan.
Jag har många gånger varit kritisk mot Skellefteå och jag har ställt frågor om hur de ska klara av alla utmaningar de ställs inför bara för att gång efter gång få svaren i form av såna styrkebesked de levererat de senaste veckorna.
Mina frågor börjar faktiskt sina ut och kvar finns nu bara en.
Var ska detta sluta för serieledarna från Västerbotten?