I Skellefteå handlar väldigt mycket just nu om batterier. En ny fabrik med oanade möjligheter är på väg att resa sig, vilket i detta isolerade coronaår är precis vad vi behöver.
Samtidigt är intresset för bygdens hockeylag större än någonsin. Ja, så känns det i alla fall även om det till viss del är en följd av den abstinens som infunnit sig efter vårens abrupta slut.
Därför känns det extra roligt att en ny säsong sparkar igång. Visserligen en märklig sådan då alla ni som sitter där hemma inte vet när ni nästa gång får möjligheten att uppleva underhållningen på plats i arenan. Så i samma veva som vi jublar över att SHL har premiär lever en stor oroskänsla kvar kring hur allt kommer att utveckla sig framöver. För tyvärr kommer denna säsong till stor del handla om covid-19 och ekonomi.
På tal om den ekonomiska aspekten är det på flera sätt märkligt att de stora värvningarna rullat in i SHL som vanligt. För efter vårens korta men tydligt uttalade värvningsstopp – och snack om de minskade budgeterna för spelartrupper – känns det på flera håll oansvarigt att det i mångt och mycket rullat på som vanligt. Det känns lite som att vissa klubbar värvat i hopp om rådande pandemiläge snabbt kommer att lösa sig.
I Skellefteå har också några värvningar ramlat in. Dock långt ifrån på samma magnitud som i flera andra klubbar i SHL. Här har det långsiktiga och genomtänkta arbetet med fokus på de egna leden, förädling samt återvinning återigen gett viktiga resultat.
Vi vet att Skellefteå AIK jobbar hårt med att minst 50 procent av A-lagstruppen varje år ska bestå av spelare från de egna leden. Lägg till att man många gånger hittat en väg att plocka hem spelare från bygden efter att de gjort sin återvinningsresa inom hockeyns system. Gustaf Lindvall är ett tydligt exempel i årets trupp.
Jag brukar säga att sommaren – eller silly season som det så fint heter inom hockeyns värld – inte bara handlar om att som klubb värva mest och bäst. Nej, det allra viktigaste är istället vad du har kvar, och här har AIK med bred marginal lyckats.
Visserligen har Jonathan Pudas, Filip Berglund, Adam Pettersson och Robin Alvarez lämnat. Men till stor del har AIK fått behålla det man ville ha kvar vilket medförde att truppen i stort sett var spikad och klar redan under våren.
Så i dessa tuffa coronatider har AIK försökt ta ansvar. Mycket av det beror som sagt till stor del på att man i väldigt många år haft en fungerande modell som till denna märkliga säsong kommit extra väl till pass.
Till sist – om vi för en stund skiter i virus och stålar – är årets svartgula upplaga oerhört spännande och innehåller flera möjliga förädlingsobjekt. I den kategorin ska Lulesonen Oskar Nilsson bli extra intressant att följa – även Jonathan Johnson efter sitt magiska år i allsvenskan. För kan AIK få dem att lyfta till nya höjder? Det återstår att se.
Truppen är bredare och mer färdig än på fler år. Och med tanke på vinterns galna AIK-form finns alla möjligheter att starta på en hög nivå och därifrån fortsätta ta steg.
Jag ser AIK som ett tydligt topplag och senare även en guldkandidat. Åtminstone så länge som inte denna säsong också får ett oväntat och abrupt slut...