I grund och botten känner jag bara en stor tacksamhet.
Jag har själv klarat mig från att bli smittad av covid-19, samtidigt som jag i mitt arbete har förmånen att få se matcherna på pressläktaren på plats i arenan.
Jag är också tacksam att SHL valt att genomföra sin säsong. Och trots en hel del coronautbrott har lagen krigat sig igenom den märkligaste grundserien i mannaminne.
Spelarna ska dessutom ha en gigantisk eloge för det sätt man tagit sig an matcherna. Visst, avsaknaden av publiktrycket har i stunder satt sina spår. Men i stort har intensiteten i matcherna varit betydligt högre än förväntat.
Skellefteå AIK:s resa har även den imponerat. Bortsett från att laget svajade på hösten – och i december var nere under isen och vände – har lagbygget och utvecklingskurvan gett eko i hela hockey-Sverige.
När vi nu kliver in i kampen om Le Mat-pokalen är Skellefteå helt plötsligt en av favoriterna. I november-december var det mer snack om eventuellt kval, eller åtminstone en bortkastad chans till topp 6.
Att för andra året i följd får följa den typen av utveckling är på flera sätt häftigt. Det som imponerat mest är sättet som tränarteamet – ja, hela föreningen – hela tiden trott på kontinuiteten. Att inte stressa och göra förändringar i onödan, trots höga skrik utifrån, utan trott på processen och kraften i laget.
Det har minst sagt gett resultat, med en hemmaplansfördel när kvartsfinalsspelet nu ska starta.
Frågan som många dock ställer sig är vad hemmaplansfördelen kommer att betyda?
Visst, ekonomiskt är det givetvis en seger, då man potentiellt behöver genomföra en resa mindre. Men spelmässigt är det mer tveksamt.
Statistiskt sett har AIK trivts bra, både hemma i sin borg och på resande fot. Men utan sångerna från Västra stå bör skillnaden vara relativt liten om pucken släpp i Skellefteå Kraft Arena eller i en annan arena i Sverige.
Och det är precis detta som gör denna säsong till den tråkigaste någonsin.
Missförstå mig rätt. Jag njuter verkligen över att denna säsong spelas. Särskilt när mycket annat ställts in eller pausats.
Men utan publiken är det inte slutspel på riktigt. För det är nu som arenorna ska koka och den så kallade sjätte utespelaren gör sig påmind.
Så blir det tyvärr inte denna vår.
Blickar vi längre fram så kommer ett lag lyfta Le Mat-pokalen inför en tom arena. Visst, vinns SM-guldet på bortaplan har det en mindre betydelse. Men skulle ett lag vinna guld i sin hemmaborg kommer det bli en typ av antiklimax.
Så det är utan tvekan med blandade känslor som slutspelet nu drar igång. En extrem hetta blandat med en isande kyla, som jag samtidigt har allra största respekt för.
Det kanske finns någon därute som undrar varför vi på Norran valde just detta tema på slutspelsbilagan.
Att ta tempen på ett lag – eller individuella idrottare – är ett klassiskt uttryck som vi denna märkliga säsong tyckte passade som handen i handsken.
För det senaste året har i stort sett bara handlat om corona. Just därför vore det nästan tjänstefel om denna bilaga inte rörde vid det ämnet överhuvudtaget.
Men i stället för att stanna i "sjukhuskänslan", som är lätt att falla in i, valde vi att ta fasta på decembers isande förlustvindar – och när laget sedan slog i taket med 11 raka vinster. Det handlar om de heta känslorna, de kyliga bravaderna – om temperaturen i sig. Och till viss del också om på hur många sätt det går att mäta.
Jag vill avsluta med att tacka alla inblandade. Särskilt Skellefteå AIK som alltid ställer upp. Även i dessa märkliga tider.
Nu hoppas vi att alla får vara friska så att slutspelet kan genomföras utan debacle.
Efter det kan vi drömma om att vi nästa säsong blir så normal som möjligt.
Med publik och sång på läktarplats.