Det finns ingen plats för Martins Dzierkals i bygdens lag.
En har spelat i Skellefteå AIK nästan hela sin karriär, stått lika stadig som Vitbergets grund och trots sina första skär i Malmberget blivit ett med guldstaden – en har inte ens kallat Skellefteå för sitt hem i ett år men från supportrarna hört en önskan om att stanna här i flera år.
Gemensamt för Petter Granberg och Martins Dzierkals är att Skellefteå AIK:s val att inte förlänga kontrakten med dem varit de tyngsta besluten att ta in. Det var fler spelare som tackades av tidigare i veckan men ingen bland dem som kom med lika stora reaktioner som försvarsjätten och letten.
Att farvälen till dem båda ger såna reaktioner och rör upp en sådan storm av känslor var för mig fint att se – på olika sätt. Att en sådan som Petter Granberg som aldrig varit den som satt sitt namn i rubrikerna eller avgjort matcherna med oförglömliga mål ändå blir den favoritspelaren är fint. Att i så många år spela så prestigelöst och sätta sitt lag före sitt jag förtjänar all heder men i dagens ishockey känns det ändå på något sätt unikt med spelare som honom i en hockeyocean av legoknektar.
Martins Dzierkals kommer inte ens nära någon form av topplista av spelade matcher för föreningen och hade kunnat bli ytterligare en import lagd på berget av importer som spelat i ligan det senaste decenniet. Men utan någon som helst relation till staden eller laget kom en nybliven bronsmedaljör från VM till Skellefteå med en vana av att spela offensiva minuter i ledande roller och tog en roll som boxplayspecialist längre ned i hierarkin utan att ens någon gång visa en gnutta missnöje.
Med hjärtat utanpå matchtröjan klev Dzierkals ut varje kväll och gav allt för en bygd som gav honom en villkorslös kärlek tillbaka. Den kärlek de fått efter beskeden om att deras framtider inte finns i Skellefteå är värmande och jag förstår hur ont det gör för många att ta in faktumet att de inte kommer spela i AIK den kommande säsongen.
Men besluten är också fullt rimliga.
Jag förstår att Erik Forssell inte förlängde kontrakten med duon; jag sträcker mig till och med så långt att jag kan säga att det är helt rätt att han inte gör det.
Skellefteå AIK är bygdens lag och i bygdens lag ska inte importer ta roller längst ned i lagets hierarki. I en fjärdekedja är det spelare som Lukas Vesterlund, Zeb Forsfjäll, Linus Lindström, Oskar Vuollet eller fler likt dem som ska spela – egentligen borde inget lag i SHL behöva leta förstärkningar till tredje- och fjärdekedjan utanför landets, eller ens länets, gränser för med alla fantastiska juniorlag i Sverige finns det spelare som kan göra det jobbet för en billigare peng och med ett större signalvärde.
Så som forwardssituationen ser ut till nästa säsong är det också väldigt trångt på de offensiva platserna och egentligen bara öppet längre ned i laget – därför är beslutet att inte förlänga med Dzierkals så rimligt och så rätt, oavsett vad hjärtat dig säger.
För Petter Granberg var det också naturligt att resan tog slut med en guldmedalj på Guldtorget. Med sina svårigheter i passningsspelet samtidigt som AIK vill bygga med backar som kan ta pucken ut ur egen zon med ett bra förstapass är det rimligt att Erik Forssell väljer att leta efter en yngre back som kan bidra med mer än den fysiska faktorn.
Att inte bli för sentimental är en sportchefs svåraste uppgift – särskilt i en klubb som Skellefteå där kontinuitet och grabbens grabb har varit och är grejen. Men är det inte bättre att ta farväl av en fantastisk person och spelare som Petter Granberg nu när han får lämna på topp än om några år? Nu lämnar både han och Dzierkals som hjältar.
För mig är besluten, hur ont de än må tydliga exempel på mästerligt sportcheferi av Erik Forssell.
Och med tanke på att hans lagbygge alldeles nyligt stod som mästare är det svårt att inte lita på vad han gör.