Tiden går fort när man har roligt.
Det brukar låta så när vi pratar om tid och år som upplevs bara ha sprungit förbi.
Att det är tio år sedan Skellefteå AIK knep sitt första SM-guld i ishockey sedan 1978 är på ett sätt fullt rimligt, med tanke på att spelare som John Klingberg åkte omkring i det svargula tröjan samtidigt som Oscar Lindberg och Viktor Arvidsson knappt hade fått hår på bröstet.
Å andra sidan var Joakim Lindström, Melker Karlsson, Petter Granberg och inte minst Oscar Möller – precis som idag – viktiga byggstenar.
Och det är väl så när vi pratar om tid. Att det allt som oftast finns två sidor av det berömda myntet.
För mig personligen var säsongen 2012/13 den första jag på riktigt fick uppleva som sportreporter. Det var också säsongen då jag skötte liverapporten i var och varannan match. Jag brukade där och då skämta om att AIK borde anställa mig, för varje gång jag rattade direktrapporten så avgick det svartgula laget med segern.
Att bevaka och följa ett guldjagande lag – i en av Sveriges största sporter dessutom – är extremt roligt och samtidigt ärofyllt. Uppdraget, i ett hockeytokigt Skellefteå, känns på många sätt som det viktigaste man kan ha. För även om det är så pass banalt att tio män jagar och vill få in en puck i ett mål så är det samtidigt något som tusentals människor, med bultande hjärtan, följer och starkt påverkas av.
För när det vankas slutspel är hockey och AIK en religion i Skellefteå.
Det blev jag tydligt varse om 2013. En upplevelse och känsla som jag bär med mig än idag.
Året därpå blev det ännu ett guld för AIK. En prestation som var ännu mer överlägsen än den året innan.
Men sedan dess – i nio långa år – har Guldstadens gossar som bäst fått hänga en silvermedalj runt halsen.
För zoomar vi in på Skellefteå AIK:s fantastiska era, som innehåller 15 raka år med en topp 6-placering i grundserien och sex raka SM-finaler mellan 2011 och 2016, så är det faktiskt så att laget förlorat sex av sina åtta SM-finaler sedan 2011.
Just därför vore det väl konstigt om föreningen inte längtade efter att återigen få stå där, längst uppe på toppen och återigen få lyfta den åtråvärda Le Mat-pokalen.
Men är det något lag i vårt avlånga land som vet att det är lättare sagt än gjort så är det just Skellefteå AIK.
AIK är däremot rustade för att lyckas. Den stora frågan, som många inklusive jag själv funderar kring, är om AIK har kapaciteten att växla upp när det gäller som allra mest?
För grundserie är grundserie och slutspel är slutspel. Ibland två helt olika sporter där den smutsigare delen av spelet – både på och utanför isen – får en betydligt mer central roll från mars och framåt.
AIK borde dock ha gjort hemläxan för att i detta slutspel hitta en väg att se till att pendeln svänger över på sin sida. Där det helt enkelt är AIK som dikterar villkoren – inte motståndet eller domarkåren.
Så min sista fundering är helt enkelt den: Håller det på att hända igen, AIK?
Om jag får gissa så tror jag vårens resa slutar med föreningens fjärde SM-guld.
Det är också här och nu en ny guldera kan påbörjas. En ny framgångssaga som får tiden att än en gång rusa snabbt. Så pass att vi om tio år återigen sitter och tänker att tiden i ett hockeytokigt Skellefteå tycks ha försvunnit.
Så passa på att njut och lev i nuet.