Ett blågult landslag som bärs framåt bakifrån av en svartgul kvartett. Ja, lite så kommer det att bli när Marcus Pettersson ansluter till Tre Kronor inom några dagar för när han kliver in i omklädningsrummet i Nokia Arena kan han titta höger och se Adam Larsson.
Titta vänster och se Anton Lindholm.
Titta bakåt och hälsa på Jonathan Pudas.
Det enda som återstår innan Pettersson kan bli officiellt klar för VM är några obligatoriska undersökningar från Pittsburgh Penguins. När de så är klara och Tre Kronor gör det officiellt betyder det att fyra av åtta anmälda backar till VM kommer från Skellefteå AIK:s ungdomsled.
Adam Larsson, Marcus Pettersson, Jonathan Pudas och Anton Lindholm har samtliga fått sin fostran i Skellefteå AIK. Hittills har två av dem (Larsson och Pettersson) skaffat sig lika långa som fina karriärer i världens bästa liga, Lindholm har testat på lyckan i Nordamerika utan att få fäste och snart kan Pudas åka över för att ge det en chans.
Det går att vifta bort allt detta med att "äh, VM spelas ju varje år och alla stjärnor tackar ju nej".
Glaset halvtomt?
Det går också att se det som ett otroligt kvitto för Skellefteå AIK. För en förening som i över ett decennium producerat, förädlat och exporterat talang till världens bästa liga och till vårt landslag.
Glaset halvfullt!
Det har gått åtta år sedan det senaste SM-guldet och fyra år sedan Skellefteå AIK senast ens spelade en final. De senaste fyra åren har varit de resultatmässigt sämsta för föreningen sedan man etablerade sig i SHL så självförtroendet hos många, även supportrar, har kanske fått sig en törn.
Men att se ett svenskt landslag gå obesegrat i de fyra första matcherna av ett VM och växa till en av guldfavoriterna med fyra av åtta backar som lagt grunden för sina karriärer i Skellefteå Kraft Arena är tamigtusan något att vara otroligt stolt över.
Anledning att växa över historian som varit och tro på den oskrivna som väntar.