Stefan Hedlund fick sparken i helgen. Men den tidigare Skellefteå AIK-tränaren från Piteå vill gärna ha ett nytt jobb snabbt, oavsett om det är utomlands eller i Sverige. "Jag är alldeles för passionerad, brinner alldeles för mycket och är alldeles för rastlös för att sitta och vänta någon längre tid", säger han.
Det var i lördags kväll som Stefan Hedlund fick beskedet. Sportchefen Janick Steinmann meddelade att tränaren hade fått sparken från schweiziska Rapperswil-Jona.
– Det var tufft. Det var tufft för båda. Vi har jobbat ihop ett tag, men sån är branschen. Jag respekterar hela organisationen. Det är toppenfolk rakt igenom. Det är inga hard feelings. Jag förstår branschen. Jag vet vad jag har gjort här. Jag går med ryggen rak, säger Stefan Hedlund.
Blev du överraskad av beskedet?
– Nej, inte överraskad. Som huvudtränare utomlands om du förlorar några matcher i rad då vet du att den risken finns. Har jag varit rädd, orolig, försiktig? Absolut inte. Har jag vetat att det är så det fungerar och att det kan hända? Absolut ja, annars ljuger jag. Jag vet absolut att den risken alltid finns. Det är en del i det här yrket som är tufft framför allt kanske för min familj. Men det är spelets regler på något sätt. Vill man vara med på toppen, då blåser det också. Då kan det gå så här.
Rosvikssonen har jobbat i både Luleå Hockey (som J20-tränare) och Skellefteå (som tränare för SHL-laget). 49-åringen var inne på sin fjärde säsong i Rapperswil och sjätte totalt i Schweiz. Han gjorde stor succé under de två första säsongerna i en klubb med mindre resurser än toppklubbarna.
Jag antar att du är sugen på att fortsätta som huvudtränare. Hur ser du på framtiden?
– Ja, absolut. Jag drömmer om att få möjlighet i framtiden att tävla med lite närmare resurser till de bästa lagen. Att ha en lite bättre chans att kunna vinna. Det är det som triggar en och det är det man brinner för. Nu var mitt jobb när jag kom hit första året att ändra en kultur och bygga en högpresterande kultur. Och att spela in unga spelare och få dem att utvecklas och sätta en playbook som rimmade till det och det tyckte jag att jag gjorde år 1 och 2. Men sen har jag inte gjort ett nog bra jobb att växla upp det de två sista åren, säger Hedlund och fortsätter:
– Svaret på frågan är att jag brinner för att ta mig an en utmaning där jag har en rimlig chans att kunna vara med och tävla och vinna. Och vad det då är eller var det är, det är mindre viktigt. Det är det jag brinner för.
Vi ponerar att Thomas "Bulan" Berglunds jobb i Luleå Hockey blir ledigt. Vill du ha det?
– Jag tycker Bulan gör ett fantastiskt jobb där och jag hoppas att han blir kvar. Om han lämnar, då vill jag inte spekulera i om att det skulle vara ett jobb för mig eller inte. Alla arbeten som är en organisation som har en chans att vinna skulle locka mig. För det är det jag har saknat de här åren, att jag inte riktigt har känt att vi har möjlighet att vinna. Och det är allt från infrastruktur till ekonomiska förutsättningar till hur klubben tar steg och utvecklas och kan hålla kvar spelare som man utvecklar.
Du är en byggare på det sättet?
– Precis, exakt. Och jag brinner nu för att få vara med och se vad man gör när det där bygget är färdigt. Nu har jag inte riktigt hamnat där sista året eller sista åren kanske.
Hade du velat ha ett jobb ganska snabbt? Eller vill du landa lite i det här?
– Jag är helt ärlig. Jag har nån som har ringt och kollat läget. Jag är alldeles för passionerad, brinner alldeles för mycket och är alldeles för rastlös för att sitta och vänta någon längre tid. Jag har lyxen att jag har kontrakt i ett och ett halvt år till. Men jag vill jobba. Jag vill börja jobba. Och jag vill komma i gång och har lärt mig en hel del av den här resan.
Närmaste tiden, om inte ett tränarjobb dyker upp snabbt, vill Hedlund ägna lite tid åt sina tre söners hockeykarriärer i Schweiz. Det har varit svårt att göra det som huvudtränare i högsta ligan.
– Jag skulle vilja ge dem lite kärlek och stöttning den närmaste tiden. Så får vi se, säger Hedlund och fortsätter
– William spelar i Ambri-Piotta. Han bor ner mot Lugano, den italienska delen. Det är två och en halv timme dit. Sen har jag Lucas som spelar i Winterthur, vårt farmarlag som är 45 minuter bort. Vår yngsta bor hos oss och han spelar i vårt U17-lag. Det har inte varit så mycket tid för dem.