Det är tillsammans med ligans sportchefer och general managers som "Forre" åkt över Atlanten. En återkommande resa som äger rum mer eller mindre varje säsong. På hemmaplan har resultaten däremot varit allt annat än positiva för AIK, som under lördagen inkasserade tredje raka förlusten i SHL.
Det har varit "FF", "Forre"-fritt, i AIK en dryg vecka och känslan är att för varje dag som går blir allting lite, lite sämre.
Förra lördagens förlust mot Timrå i sig var ingen katastrof, men hur laget har fortsatt att tappa mark i SHL-tabellen efter det har varit anmärkningsvärt. Svag start, sent tapp och sudden-förlust mot Brynäs följdes upp av ett lågvattenmärke borta mot SHL:s sämsta lag, som inför nedsläpp stod noterat för sju raka förluster.
Sällan, om ens någonsin, har jag sett ett så tafatt AIK som i andra perioden mot Modo. Det var dåligt beslutsfattande, svaga individuella prestationer och ett kollektiv som aldrig egentligen kuggade i.
Då och då var det någon spelare, eller kedja, som gav det ett ärligt försök till förbättring.
Utan framgång.
Det såg ut som ett gäng tonårsbarn som hade "FF", och som i all uppsjö av möjligheter, glömde bort det allra mest grundläggande.
Linus Söderström imponerade återigen mellan stolparna, men det var litegrann som när det äldsta syskonet försöker fixa en middag – bara för att inse att de övriga syskonen inte handlat någonting som går att äta. Trots att de lovat.
När Pär Lindholm reducerade såg det ut som att AIK fick luft i lungorna och att "det riktiga" AIK hade tänkt dyka upp lagom till den tredje perioden. Lite som när minsta syskonet lovat att bjuda på äppelpaj, men sedan insett att ingen fått med sig vaniljsås – eller ens äpplen – hem från affären.
Att tonårsbarn, eller SHL-spelare, ska göra misstag ser jag ändå som acceptabelt, även om prestationen under lördagen var allt annat än godkänd.
Men att tränarna ändrat om i kedjorna så till den milda grad att några av spelarna som imponerat mest under säsongsinledningen prioriteras bort är det kanske största mysteriet.
När formstarke Oskar Vuollet, som är född 2005 och fostrad i föreningen, knappt ens fått speltid efter sitt stora SHL-genombrott med tre mål i bortasegern mot Luleå är någonting fel.
Anton Heikkinen har gjort tre matchvinnande mål redan och sett ut att bli näste spelare som AIK förädlar lagom till "år 2" efter att ha blivit upplockad från hockeyallsvenskan. Nu har 24-åringen istället förpassats till fjärdekedjan där de offensiva möjligheterna mer eller mindre helt uteblivit. Snacka om konstigt hanterade av en av lagets mest naturliga målskyttar.
Att peta, eller åtminstone delvis välja bort, två unga och utvecklingsbara forwards för att istället ge 39-årige Marcus Eriksson och korttidslösningen Jonathan Davidsson flertalet chanser i bästa möjliga omgivning känns konstigt – och inte alls som Skellefteå AIK.
Spelet i powerplay, som under guldsäsongen var på en osannnolikt hög nivå, är under all kritik och inte heller i spelet fem mot fem syns de spelmönster och den skicklighet som AIK byggt sin framgång på.
AIK har tur att Linus Söderström fortsätter att storspela, för vad hade hänt om så inte varit fallet mot både Brynäs och Modo?
Hur illa hade det varit då?