Bilden visar när Pea Israelsson, dåvarande klubbdirektör i Skellefteå AIK, under en pressträff berättade att föreningen skulle starta ett damlag.
Det känns på många sätt fel att börja en krönika om ett damlag med att nämna en man men för att Miranda Dahlgrens glädjevrål på isen i Ritorps ishall ett par timmar innan denna krönikan skrevs skulle bli verklighet krävdes det en man som gick emot vad många trodde var möjligt – en man som i en värld av trötta gubbar var en pigg klubbdirektör fast besluten att Skellefteå AIK inte bara skulle vara en plats för pojkar och män.
Bygdens lag skulle vara bygdens lag även för den unga flickan som ville spela ishockey och i bygdens lag skulle hon ha kvinnliga förebilder som spelade samma idrott som den hon själv ville spela.
Med orden "vi älskar hockey vill bidra till Skellefteås utveckling" förklarade Pea Israelsson den 31 mars 2017 att Skellefteå AIK valt att starta upp sitt damlag igen och innan dess hade han jobbat hårt för att förankra att det fanns aktörer och sponsorer som stod bakom satsningen som skulle göras – sedan dess och fram till sin sista dag som klubbdirektör har Pea jobbat ännu hårdare för att ge damlaget alla de förutsättningar som unga flickor drömmer om att ha, förutsättningar som stannat vid en dröm för tonåriga tjejer som bara kunnat titta avundsjukt mot sina jämnåriga pojkar och möjligheterna de getts av sin förening.
Utan Pea Israelsson hade Skellefteå AIK gått i konkurs 1997 och det kommer alltid vara hans största gärning för klubben – satsningen han satte igång 20 år senare utan tvekan hans näst viktigaste. Och tack vare den sistnämnda gärningen fick jag den här lördagen i huvudstaden vara med på isen när Skellefteå AIK:s damlag firade sitt avancemang till högstaligan – när Skellefteå AIK:s damer lyfte datumet den 9 mars från en dag i mängden till ett datum värt att göra till högtid i den svartgula almanackan.
En pigg klubbdirektör stack ut i en värld av trötta gubbar – resten är historia skriven av ett gäng hjältar iförda AIK:s matchställ denna lördag i början av mars.
Det har sedan flera säsonger egentligen bara varit en fråga om "när" avancemanget skulle ske och inte "om" det skulle ske. Men steget mellan SDHL och den näst högsta ligan för damer har alltid varit stort och fram till i år för stort, faktum är att Skellefteå AIK är det första laget någonsin att kvala sig upp till SDHL utan att det funnits en gratisbiljett till högstaligan.
Men stärkta av att ha kommit närmre för varje säsong och lärda av vad som krävs för att gå hela vägen var det med ett annat ingångsvärde Skellefteå AIK tog sig an den just avslutade säsongen. Med starkare lag än någonsin förut och med nyförvärv namnkunnigare än vad AIK ens tittat mot tidigare var det i år det skulle ske.
34 matcher och 33 segrar senare skedde det också till slut. Efter en i det närmaste perfekt säsong där en enda plump i protokollet inträffade fick Skellefteå AIK:s damlag se klockan i Ritorps ishall ticka ned mot slutsignalen där varje sekund tog laget närmre glädjetårar, eufori och svårtoppad stolthet. När slutsignalen sedan ljöd och avancemanget var definitivt så hette hjältarna där och då inte Pea eller Israelsson. Det krävs någon att förvalta chansen som ges också – någon som tar möjligheterna som delats dem och utifrån dem gör det bästa av det. Den "någon" kan ha sex bokstäver och stavas hjälte; hon kan också ha sex bokstäver i sitt förnamn och heta Ulrika.
AIK:s sportchef för damlaget Ulrika Dahlgren har nämligen tagit chansen som anställd sportchef på bästa sätt och jobbat lika hårt eller till och med hårdare än Pea Israelsson för att ge Skellefteå AIK ett damlag i högstaligan.
Och när jag stod där på isen, delade ut löpsedlar till euforiska AIK-spelare och intervjuade personer som knappt var i skick för att bli intervjuade slogs jag av tanken hur imponerande lagbygget Ulrika byggt ihop faktiskt är.
Miranda Dahlgren har varit med laget på resan från pressträffen till avancemanget.
Där på isen fanns hjältar från bygden som Miranda Dahlgren, Ellen Lövgren, Vilma Granlund, Leia Eriksson, Malou Berggren, Ronja Danielsson, Isabell Palm och Sandra Rannerud – när damlaget startades upp var en av målbilderna att alltid tävla med ett lag där lokala spelare utgjorde stommen och när AIK nu lyckats med det slutgiltiga målet är det en målbild som varje säsong uppfyllts vilket gör resan och lördagens historiska framgång än mer imponerande.
När det nu i höst väntar spel i SDHL kommer sportchefen Ulrika Dahlgren att ha förlängt kontrakten med många av kvalhjältarna från säsongens trupp men också ha fyllt på med spetsspelare utifrån, något som kommer att krävas för att AIK ska etableras i SDHL. Nyförvärven kommer att komma och de kommer att gå, men precis som i föreningens herrlag kommer den lokala prägeln att vara ledstjärnan. Det gör Skellefteå AIK unika i hockeysverige och hockeysverige ska vara glada för att laget från norra Västerbotten nu återfinns i SDHL.
Skellefteå AIK spelar i SDHL 24/25.
• • •
Avslutningsvis. När jag faktakollade datumet när Pea Israelsson gick ut med nyheten om att AIK startade upp damlaget påmindes jag om ett citat han bjöd på då.
"Vi hatar att förlora och vill aldrig förlora mot Björklöven" sa han då angående att Björklöven redan hade ett damlag och om rivaliteten som finns mellan klubbarna. Sedan dess har lagen mötts i totalt 40 matcher och av de har AIK vunnit 33, med en total målskillnad på 121–50. Nu lär det precis som på herrsidan dröja fram till det att Skellefteå AIK och Björklöven möts igen i en tävlingsmatch, och damerna lämnar rivaliteten bakom sig med en hänsynslöst överlägsen statistik.