Jag tittar på den lavaheta matchen mellan SK Lejon och Clemensnäs HC. För nivån är det en match som har allt och det är lätt att njuta av hockeyn som de två lagen visar upp, hatet som flödar på isen.
Sen tittar jag ned på datorn, trycker in mig på Eliteprospects och börjar att räkna.
En i Hudiksvall, tre i Piteå, fyra i Boden, en i Östersund, en i Vita Hästen...
Jag stannar av och inser att den här listan kommer växa sig alldeles för lång. Listan på Skelleftekillar och spelare som utvecklats i Skellefteå AIK:s ungdomsled men som nu tagit sina karriärer till andra platser än Skellefteå.
Varför ska de behöva göra det? Varför är ett toppmöte mellan två för sin nivå väldigt bra lag i Alltvåan också ett möte som avgör vilket lag som är det bästa herrlaget i staden efter Skellefteå AIK? Att hoppet mellan de två bästa herrlagen går från SHL till Hockeytvåan är oroväckande för herrhockeyn i en stad som gärna vill kalla sig för hockeystad.
Det borde vara naturligt för spelare som spelat i Skellefteå AIK:s juniorlag men som vuxit sig för gamla för juniorsererna att bara hoppa över till en annan förening i Skellefteå. De som inte får chansen i representationslaget men som ändå varit tillräckligt bra för att spela med J20 borde Skellefteå vara angelägna att hålla kvar i staden.
För det finns ju massor av dem. I hockeysverige har nästan vartannat lag i Hockeyallsvenskan eller Hockeyettan en spelare som fostrats i Skellefteå – AIK har agerat talangfabrik för resten av Sverige utan att kunna skörda i närheten av all frukt som fallit ifrån dem.
Med all hockeytalang som kommit härifrån skulle det kunna gå ihop ett stabilt mittenlag i Hockeyallsvenskan eller definitivt ett topplag i Hockeyettan. Talanger hade bara kunnat ta sin utrustning till ett omklädningsrum ett lätt stenkast bort i stället för med släp flera tiotals mil från Skellefteå.
Lek med tanken att SK Lejon blev föreningen att ligga närmast Skellefteå AIK i seriesystemet. Att det var lejonen som återfanns högt upp i Hockeyettan eller i mitten av Hockeyallsvenskan.
Skellefteå AIK hade då kunnat ha kvar gränsspelare som är nära SHL i samma faciliteter och föreningen hade kunnat sätta en utbildningsansvarig i SK Lejon. Att stanna kvar i staden hade då varit det givna valet för de som nu i stället flyttar.
I stället sitter jag på ett toppmöte i Hockeytvåan och behöver konstatera att utöver AIK är det här det bästa Skellefteå har att erbjuda på herrsidan.
Men vilket toppmöte sen. För sin nivå är SK Lejon och Clemensnäs HC två giganter i Hockeytvåan med flera spelare i vardera lag som lätt hållit ett snäpp upp i seriesystemet. Jag tittar på killar som Liam Nilsson, Edwin Enstrand, Pontus Burström, Victor Lindén och Jonatan Sundin i Clemensnäs.
På rödklädda och lejonprydda spelare som Björn Gabrielsson, Melker Gustafsson, Sebastian Palukka och Hugo Säll.
... då ska också Alltvåans Elias Pettersson nämnas här – Burträsk HC:s poängmaskin Anton Holmberg som hade varit vartän han velat nu om drivkraften funnits.
Han fanns inte med i söndagens toppmöte men det gjorde de övriga spelarna som nämns och alla var delaktiga i en match som hade allt och lite till.
Det var en helt underbar match att se. Ändå kändes det tragiskt att se den.
Herrhockeyn i Skellefteå borde ha fler lag högre upp och inte producera talanger åt resten av Sverige utan att ta till vara på alla fantastiska spelare som fostrats här.