”Kritiken som jag har sagt och som nu har kommit fram är ingenting nytt egentligen,” säger Rannrud om kritiken mot den gamla klubben.
Det är ungefär en och en halv vecka sedan hon anslöt till laget. Dagen efter det presenterades hon, och förra söndagen var Sandra Rannerud med i laguppställningen när Skellefteå AIK vann mot Luleå.
Men trots att Rannerud är från bygden har hon aldrig representerat Skellefteå AIK tidigare.
– Jag var för ung när jag var här sist. Jag spelade ett år i Clemensnäs, och sedan gick jag hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Och när laget startade igen var jag i Luleå, säger hon och fortsätter:
– Jag är inte van vid att vara hemma. När jag flyttade hem i mars förra året när säsongen var slut sa jag att jag aldrig har varit hemma så är länge, det var en helt ny värld. Och nu är jag hemma i januari.
För första gången sätter hon sin fot i Sara kulturhus, när Norran möter henne för en kopp kaffe. Det är efter en intensiv vecka, med flytt från Göteborg och debut i sitt nya lag. Samtidigt har kritiken mot det gamla laget flödat.
Rannerud har själv varit frispråkig om situationen i Göteborg HC, samtidigt som flera andra röster har höjts. Under tisdagen meddelade klubben att huvudtränaren, Heini Lundin, lämnade sitt uppdrag. Det efter att klubben hade 25 förluster på 25 matcher och enbart en poäng på kontot.
Vad var det som gjorde att du tog beslutet att gå till Skellefteå AIK?
– Det var att till slut var det droppen för mig. Jag kände bara att det går inte längre. Jag var hemma vid jul i två veckor och kikade på när de spelade, och pratade också mycket med mamma och pappa och kom ganska snabbt fram till att det inte är värt att stanna kvar i Göteborg, säger Rannerud och fortsätter:
– Jag ville också fortsätta spela. Utan att säga för mycket tror jag att jag hade nog inte velat fortsätta efter säsongen om jag stannade. Jag tror att jag hade velat sluta fort som sjutton om det inte hade löst sig på det här sättet.
Förra helgen anslöt Sandra Rannerud till laget, och gjorde då också första matchen i den gulsvarta dressen.
En dålig träningskultur och ett förbrukat förtroende för tränarna. Det är de tydliga punkterna som flera spelare har kritiserat.
– Kritiken som jag har sagt och som nu har kommit fram är ingenting nytt egentligen. Vi hade massor av kaptensmöten där vi sa att det måste bli en förändring, och efter varje uppehåll fick vi svaret att vi skulle börja på ny kula. Men vi kan inte ha åtta nytag på en säsong, säger Rannerud.
Och resultatet har talat sitt tydliga språk. Det finns mycket som inte har stämt, enligt Bolidendottern.
– Det har funnits bra och dåliga sidor. Jag visste ju vad jag skrev på för, det var inte röda rosor förra säsongen heller. Jag visste kanske inte så mycket om klubben, jag hade ju bara gjort en säsong, men jag trivdes så bra i stan och på jobbet. De hade höga förhoppningar på mig och jag har ju inte presterat heller, säger hon och lägger till:
– Det har tagit för mycket kraft, allt det här. Till slut börjar man tvivla på sig själv. Jag såg mig i spegeln, tyckte inte att jag hade presterat och kände att jag kanske måste förändra något för mig själv. Då blev det en flytt.
”Man blir en människa. Man är inte bara en hockeyspelare med hjälm och klubba,” säger Sandra Rannerud om mottagandet i Skellefteå AIK.
Hemflytten har direkt gett ett gott intryck, och den dubbla SM-guldvinnaren trivs bra med sitt lag. Skönt är det också att hon redan är bekant med de flesta spelarna i laget, säger hon.
Vad är den största skillnaden mot att vara ny i Göteborg?
– Mottagandet, framför allt. Jag klev in i hallen och alla kom fram och sa hej direkt. Jag vet ju vilka de flesta är sedan tidigare, men de kom ändå fram och presenterade sig. När jag var nere första svängen i Göteborg tog det tre månader innan ordföranden presenterade sig för mig, berättar hon och lägger till:
– Man blir en människa. Man är inte bara en hockeyspelare med hjälm och klubba.
Och även om Rannerud känner huvudtränaren Kajsa Östlund sedan tidigare är det nya tränare att spela under. Men det har inte varit något problem.
– Nu är det bara en vecka in, men på det lilla jag har hunnit med så känns det verkligen jättebra. Det känns som att de tror på en och att det kommer att bli bra. Jag vill ju komma hem och hjälpa till på något sätt, så det är jätteskönt.
Att glädjen till hockeyn har försvunnit under säsongen är Rannerud öppen med. Men hon ser också möjligheten att återvinna den igen.
Tänker du dig att du ska spela i SDHL igen i framtiden?
– Jag har inte stängt dörren för det, och inte heller för division I. Jag har egentligen bara sagt till mig själv att jag ska överleva säsongen, fortsätta tycka att det är kul och hitta glädjen igen. Sedan får vi se hur det går efter det.