”Det har hjälpt mig att bli en bättre målvakt”, säger Linus Söderström om sina diagnoser.
I hörnet av restaurangen på arenan, där man ser ut över parkeringen, höjer Linus Söderström sin kaffekopp och tar en klunk. Efter att ha blivit SM-guldhjälte 2017, bara 21 år gammal, är han tillbaka i Sverige efter ett utlandsäventyr. Han har bara bott i Skellefteå i drygt fyra månader, men stortrivs.
– Det säger jag inte bara för att. Jag trivs väldigt bra i både staden och klubben, säger han.
Men det var 80 mil söderut, i Värmdö HC, som karriären startade. Och redan som sjuåring bestämde han sig för hockeyn – även om det inte var något uppslitande val.
– Jag spelade fotboll i Hammarby också. Vi bodde på landet, så det var en del tuffa resor in till stan. En dag kom jag hem från skolan och kände att jag inte orkade åka på fotbollen. Det blev för mycket. Det var ett tidigt vägval, men jag kände att det var hockeyn jag ville fortsätta med, berättar han.
I samma veva, just som sjuåring, fick Linus diagnoserna Aspergers syndrom och adhd. I tidigare intervjuer har målvakten berättat om att personer ser det som sjukdomar, men han menar att det är en typ av superkraft.
– Det finns många intressanta studier om människor med autism, och en sak man har kommit fram till är att man har en helt annan tankebana. Det är som att man har en extra dörr som ingen annan kan gå igenom, säger han och fortsätter:
– Dels har man en större amygdala än hos personer utan autism, vilket kan förklara att man kan känna mer ångest i sociala situationer. Men jag skulle säga att det som kommer på andra sidan är kreativiteten. Titta bara på Elon Musk och de företag han driver. Du har Albert Einstein, de båda har eller hade Aspergers syndrom. Det är en superkraft. Den kan vara svår att komma åt ibland, men man har den inom sig. Jag tror att det gäller att komma i kontakt med sig själv och se vad man är bra på.
Söderström slutade aldrig med hockeyn. Och när han ser tillbaka är han säker på att idrottandet har varit en starkt bidragande faktor till hur han hanterat livet.
– Något som har hjälpt mig är att jag har fortsatt med hockeyn i hela mitt liv. Flera människor med autism har vissa problem med det sociala. Men jag har hela tiden haft en miljö där jag kommer till ett lag med 20 personer och tränare. Om man har svårigheter eller svagheter med något måste man möta rädslan och utvecklas där, och det fick jag göra varje dag.
Finns det något annat du tror att hockeyn hjälpt dig med?
– Jag hade så otroligt mycket energi när jag var liten, jag antar att det var därför jag gillade idrotten också. Jag har bättre kontroll i dag, jag tänker inte på det längre. Det är väldigt svårt att svara på, men det hade varit intressant att veta vad som hade hänt om jag inte hade haft hockeyn.
”Vad jag vet har jag aldrig levt ett liv utan Aspergers syndrom. Jag är ju bara Linus”, säger Söderström.
Även utanför rinken var intresset stort.
– Ibland när jag är intresserad av något blir jag helt fast i det.
Så blev det också med hockeyn. Linus Söderström kunde göra egna hockeyrinkar i papper hemma, struntade att gå in i klassrummet i skolan och spelade bandy i stället – och hade tidigt en fascination för målvaktsutrustningen.
– När jag var liten och började med hockey var jag väldigt intresserad av målvaktsutrustning. Jag kunde köpa hem papper och färgpennor och rita mina egna motiv på skydden. Nu snackar vi ingen söndagssyssla på en timme, utan det kunde vara varje timme varje dag. Och där är mina diagnoser en superkraft, för jag är jätteintresserad av hockey. Det har hjälpt mig att hitta detaljer, att hitta mitt spel. Det har hjälpt mig att bli en bättre målvakt.
Det är inte allt lätt att bli förstådd av människor utan diagnoser. Vissa frågor, berättar Söderström, är omöjliga att svara på för honom.
– Jag har fått frågor som ”hur vet du att du har autism”, och det är sådant jag inte kan svara på. Vad jag vet har jag aldrig levt ett liv utan Aspergers syndrom. Jag är ju bara Linus.
I samma veva som Linus Söderström valde hockeyn som barn fick han diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD, något han i dag ser som en superkraft.
Känner du att du får vara dig själv?
– Absolut, det tycker jag. Jag är ingen expert på psykologi, men jag känner att jag får vara mig själv och har fått det överallt där jag har varit. Den här miljön är ju mitt jobb, så man går ju inte hit och skämtar bort det. Men jag känner ingen form av restriktioner över vem jag är. Om man tar Skellefteå specifikt så tycker jag att det är grymma människor hela vägen.
I intervjuer som gjorts tidigare har Söderström berättat att han mobbades i skolan som liten, och när Norran frågar om det också förekommit inom hockeyn ser han det från två perspektiv.
– Det har absolut förekommit, men det är också som ett mynt med två sidor. Ibland blev man mobbad, ibland kan jag ha varit med och retat någon som liten. Men när jag ser tillbaka på det skulle jag säga att jag hade svårt att hantera mina diagnoser. Jag hamnade i situationer där jag inte förstod allt eller missförstod helt enkelt. De sakerna har hänt, men samtidigt ser jag också hur jag själv var som person, säger han och fortsätter:
– Om någon skulle skämta med mig i dag hade jag tagit det som just ett skämt alla dagar i veckan, men när jag var yngre kanske jag hade tagit illa upp i stället. Samtidigt var det mobbning ibland. Det är en komplex fråga.
Linus Söderström pratar mycket om att sätta etiketter, både på andra människor och på sig själv. Och han förstår att det är enkelt att sätta sig själv i ett fack baserat på hur saker porträtteras.
– Med tanke på hur samhället sett på autistiska diagnoser förr tror jag att jag, och många andra med mig, satte den etiketten på oss själva. Men för några år sedan tittade jag på mig själv och tänkte ”varför skulle inte jag kunna göra det här”, och bara gjorde det, säger han och fortsätter:
– Jag skulle inte säga att det har så mycket med diagnoser att göra, utan snarare vad du har för tro på dig själv.
Söderström berättar att det är stor skillnad på hur han tänker på sina diagnoser i dag jämfört med några år tillbaka. Men han tror också att mycket handlar om att våga se sin verkliga potential.
– Jag tror verkligen att allting i livet blir vad man gör det till, och man har mycket mer i sig än man tror. Jag tror att man måste vara lite tuff med sig själv och våga se vad ens fulla potential är.