Luke Witkowski och Linus Johansson blev båda tilldömda det större straffet på isen – något som efter videogranskning ändrades till tvåminutare – vid var sitt tillfälle.
Klockan är 20.26 en torsdag i februari. I princip halva Skellefteå AIK:s match mot Färjestad återstår vid en tid där den andra periodpausen brukar vara på väg att börja ticka ut.
Anledningen till att lagen då fortfarande har halva matchen kvar att spela stavas videogranskningar. Inte en, inte två, inte tre, utan fyra gånger om lämnade huvuddomarna isen för att granska situationer. Innan halva matchen ens hade spelats.
I ett första läge, när Joakim Nygårds skott tillsynes studsar helt oförklarligt förbi Linus Söderström, fanns ett värde i att vilja förstå den situationen utifrån. Kanske. Där och då ifrågasatte jag inte videogranskningen.
Men därefter utspelar sig det som bara kan beskrivas som någon typ av strategisk försvarsmekanism.
Tre gånger utdöms det ”större straffet”, det vill säga fem minuter och matchstraff, på isen, och situationerna ska videogranskas. Tre gånger. Men ingen av spelarna satt av mer än två minuter i slutändan. Jag tycker den bedömningen är helt rätt i alla tre fall – jag tycker att alla de situationerna är bestraffningsbara, men inte förtjänar ett större straff än så.
Men det är inte så konstigt att det är korrekt när domarna tagit sig tid att konferera i fem-sex minuter per situation.
I min bok är matchstraff till för när det inte finns något tvivel om saken, att övertramp på isen går över alla gränser. Men när Pär Lindholms crosschecking, när Luke Witkowkis tackling, när Linus Johanssons slashing ALLA videogranskas skriker varenda por i min kropp att domarna är rädda för att missa något.
Så rädda att de inte vågar lita på sin magkänsla och ta ett eget beslut.
”Det går fort i hockey” är en klyscha så god som någon, och förmodligen går det fortare än någonsin så som hockeyn har utvecklats. Det är ju också av den anledningen som tekniken har tagits in som ett hjälpmedel för att bedöma ytterligheter.
Notera – inte situationer som skulle kunna vara allvarliga. Det ska inte vara någon ”domarnas livlina”, ingen vän de kan ringa när de är lite osäkra på vad som egentligen hände. Det ska finnas där när det verkligen behövs, när det inte finns någon annan utväg.
”Blås om det är utvisning och låt oss spela”, sa Magnus Nygren direkt efter period två, uppenbart irriterad över hur matchen utvecklar sig. Och för att vara helt ärliga, alla som hållit på med idrott vet att det är inte när domare missar något man blir frustrerad. Kanske i stunden, men inte på det stora hela. Det är när det blir inkonsekvent, när förklaringarna inte går ihop, när blicken flackar, man blir arg.
Alla utdömda matchstraff ska videogranskas numera, och någonstans finns det en bra tanke med det. Men när det blir något att gömma sig bakom, att ta ett stort straff för att få se situationerna igen, blir det så löjligt. Jag har all förståelse för att trycket på domarna är högt – men det kommer inte bli lägre om det är så att de inte vågar stå för sina egna insatser längre.