Inte nog med att det var en evighet, bildligt inte bokstavligen, sedan AIK spelade på hemmaplan, laget skulle dessutom hyllas för det SM-guld som bärgades senast det var svensk tävlingsmatch i ladan.
På det utlovades ett nytt intro, ett stort tifo och på andra sidan isen stod den förväntade toppkonkurrenten Växjö Lakers.
Det går att klaga på biljettpriser eller AIK:s marknadsföring, skylla på bilköer ut från parkeringen efter slutsignalen eller att matchen sänds på tv.
Inget ser jag som ett giltigt skäl nog att inte åka till arenan, faktiskt, om man gillar hockey, hejar på Skellefteå AIK och har närmare än tio mil till Skellefteå Kraft arena från ytterdörren.
Sitter det i pengarna har man som besökare haft fem månader på sig att spara ihop ett par hundralappar, vilket de flesta borde klara av.
Ifall man inte klarar av det, vilket jag har all respekt för, så tror jag nästan att man hade fått en fribiljett av AIK om man skickat ett mejl med några dagars varsel och frågat snällt.
Och precis som lovat höll dessutom både intro och tifo hög klass(och här är det viktigt att poängtera att ingen skugga ska falla över ståplatspubliken som mer eller mindre fyllde sin del av arenan) även om det ju i grunden är hockeyn som ska locka besökarna till arenan.
Hockeyn var det ju heller inget fel på skulle det visa sig, även om det inte finns några garantier för seger eller underhållningsvärde innan match.
Oaktat vilket var, och är, jag fortfarande säker på att det är fler än 4 920 AIK-supportrar som nästintill längtat ihjäl sig efter att se favoritlaget spela hockey igen – och samtidigt hylla guldhjältarna och välkomna de nya bekantskaperna – under sommaren och den tidiga hösten.
Men trots att det knappt pratas om något annat på kafferaster, vid middagsbord eller i kommentarsfälten på norran.se eller i sociala medier var det inte ens 5 000 åskådare på plats när AIK pulveriserade toppkonkurrenten och bjöd på en riktig klang och jubel-föreställning.
Konstigt.