En puckträff och ispåse senare – Johanna Salo spenderar fortfarande tid i båset.
Det är inte bara Adam Mascherin och Jayce Hawryluk som spenderat mycket tid på skadelistan den här hösten. Bakom mina texter har jag fått sitta av mycket tid utan träning, för jag har inte haft turen på min sida.
Allting började under Kattas Trophy, som blev en riktig katastrof. Åtminstone för mig, för efter tävlingen var jag sist ned mot parkeringen från Vitbergsbacken när jag trampade i ett hål och stukade foten. En månad senare gick det illa på en träning, och andra foten tog en rejäl smäll.
Någonstans precis efter det, när ena foten var halvskadad och den andra tejpad för att jag skulle kunna gå någorlunda ordentligt, kliver jag in i båset. Jag är ingen hockeyspelare och har aldrig varit, jag trivs bättre på ett golv än på isen. Men när man är sportreporter på Norran och allt som oftast befinner sig på AIK-träningar under dagarna ställer man sig i båset för att få bra bilder. Jag har kameran uppe, blicken riktad mot dagens spelare i fokus.
Då smäller det – igen.
Inte på samma sätt som de andra två skadorna. Det är ingen fot som krasar när det känns som att allting har gått sönder. I stället hör jag någon i bakgrunden ropa något innan ett ordentligt tryck träffar mig på baksidan armen. Samtidigt som jag släpper kameran – tur att det finns band att ha runt halsen – och tar mig för armen försöker jag lista ut vad det är som har hänt.
Samuel Söderlund, Skellefteå AIK:s medieansvarige som står bredvid mig, frågar mig vad som hände samtidigt som jag ser pucken som har landat precis nedanför mina fötter.
Det är då det klickar. Vem som än ropade skrek för att varna mig. Tom Kühnhackl skrinnar fram och frågar om jag är okej samtidigt som chocken släpper och smärtan sprider sig i armen.
Det låter betydligt mer dramatiskt än vad det var. I mitt huvud tog det här flera minuter, men för mina kollegor på läktaren handlade det säkert om några sekunders förvirring innan jag sprang (läs haltade) bort för att samla mig efter chocken hade släppt. Jag fick en ispåse och blev tilltittad av lagläkare, som konstaterade samma sak som jag – det var ingenting att oroa sig för.
En blödning i muskeln och ett ganska mycket mindre blåmärke än förväntat blev det, och jag var ju redan skadad så ingenting blev lidande. Men ska man berätta en bra story kan man åtminstone göra det ordentligt.
Tom Kühnhackl, som stod för puckrensningen, kom snabbt fram och bad om ursäkt.
Tom var snabbt framme hos mig efter träningen för att be om ursäkt. Det var hans rensning som hamnade i båset och träffade mig. Jag vet ju att det var en ren olyckshändelse, men jag kan inte undgå att tänka på vilken tur jag faktiskt hade. För om jag hade hunnit reagera på varningen från läktaren hade jag duckat eller vänt mig om – och pucken hade träffat mitt oskyddade huvud. Lite högre upp eller längre ut på armen, och jag hade förmodligen fått leva med ett benbrott. Men man ska inte oroa sig för saker som inte har hänt – det blev ju faktiskt inte så.
Jag är tillbaka i båset ibland för att ta bilder. Så varje gång pucken flyger upp på läktaren eller in i båset riktas en del blickar mot mig med ett flin. Kühnhackl kan fortfarande fråga hur min arm mår ibland, men vid det här laget måste det vara ett skämt. Jag bjuder på det. Vad gör man inte för en bra story?
Jag menar, det är inte många icke-hockeyspelare som har stått i vägen för en puck från en tvåfaldig Stanley cup-mästare.