Med torsdagens match i minne känns det totalt irrelevant att prata om att AIK behöver tre segrar för att ta sig vidare.
Inget är avgjort förrän den feta ladyn sjunger, men även om jag anstränger mig kan jag inte hitta några rimliga argument hur AIK ska vända det här.
Den här slutspelsserien påminner om när AIK blev utspelad av sin nuvarande tränare, Robert Ohlsson, då i Djurgården.
Året var 2019 och AIK föll med 2–4 i matcher. Den sista perioden på hemmaplan såg det håglöst ut och ingen spelare tog något initiativ i AIK.
2017 tappade AIK 3–1 när Frölunda vände på steken och tog tre raka i den kvartsfinalserien. Göteborgslaget använde vartenda kort i rockärmen och gjorde serien till en av de grisigaste i mannaminne. De var beredd att offra allt för att vinna – och det räckte. Joel Lundqvist sågade domarna offentligt så fort han fick chansen och Roger Rönnberg rasade på allt för att skapa ett stormöga kring laget. Att klubben, utan motstånd från AIK, lyckades stänga av Jimmie Ericsson inför den sjunde och avgörande matchen – var den extremaste åtgärden. Än i dag är det ofattbart hur de lyckades. Och ännu mer ofattbart hur AIK kunde stå med mössan i hand och bocka åt disciplinnämnden när det genomfördes. Det kan ha kostat ytterligare ett SM-guld.
I slutspel är det den som vill mest som vinner. AIK lyfter gärna fram hur bra laget har varit bitvis och att de har haft chansen att vinna i alla matcher utom torsdagens haveri.
Det är ett skolboksexempel på vad en självförsvarsmekanism är för något.
Sanningen är den att Färjestad har lyckats med i stort sett allt de har företagit sig – och framförallt får de ut maximalt av varenda spelare.
Hur långt är AIK är beredd att gå för att vända det här?
Inget talar för att de är beredd att verkligen göra det som krävs. A-planen att spela sig fram till vinst har blivit söndermald och torsdagens match visade att det inte heller finns någon b-plan.
Hockey har aldrig varit en verksamhet för ”nice-guys”. På ytan pratar AIK gärna om alla värdegrunder hit och dit, men med den politiskt korrekta-attityden tar det tvärstopp. Den har aldrig lett till några segrar – och kommer aldrig att leda till några segrar i ishockey.
Jag har en bild av vad ”kaxa upp sig” och ”skita ned sig” är för något. Det är i elfte timman att AIK börjar leva upp till Robert Ohlssons ord.
För som det har utvecklat är det ändå tveksamt att det räcker särskilt långt. Det är inte många halmstrån kvar.
Ska man åka ut, ska man göra det med flaggan i topp. Även om Färjestad har gjort det mesta rätt och är ett starkt lag – är ett utträde i det här skedet inget annat än ett stort fiasko för AIK.