Det blev bara ett år som tränare för Örebro, som åkte ur SHL 1980. Sportsligt blickar Slettvoll tillbaka på det året som lärorikt.
– Samtidigt var det ett ställe där jag inte riktigt passade in. Det enda stället jag inte passade.
Tränaren skulle ändå bli kvar i elitserien, för han hade nämligen blivit värvad till Skellefteå AIK. En sejour som kom att sträcka sig över fyra säsonger. En helt avgörande tid där Slettvoll fick stor erfarenhet av att omsätta många av sina idéer till praktik.
– Jag kände direkt när jag kom till Skellefteå, att nu är jag hemma. Det blev tre tuffa och ett riktigt framgångsrikt år. Det här var år som var grundläggande för mig som tränare. Det var här jag fick utrymme att testa saker jag har lärt mig fram till nu och saker jag sedan kom att ta med mig som oerhört viktiga erfarenheter.
Han var också tränare för laget när det (ö)kända derbyt hemma mot Björklöven spelades 1981. Slagsmålet och det släckta lyset var tändstickan som inte bara startade elden – utan som gör att facklan brinner än i dag.
Slettvoll blir ständigt påmind om hemmamatchen mot Löven i Skellefteå isstadion. Ibland till och med utan att de som tar upp det vet att han var tränare för Skellefteå AIK då.
Själv minns han matchen mycket väl. Med tanke på Slettvolls slitsamma skilsmässa med Löven knappt två år innan hade temperaturen i rivaliteten bara genom det blivit betydligt varmare. Lägg därtill att även målvakten Mats Abrahamsson hade följt med till klubben i norra Västerbotten.
– Vi visste att något kommer att hända den där matchen.
Den stora fighten i Skellefteå började egentligen redan i Umeå matchen innan. På den tiden möttes alla och därefter vände serien och spelordningen. Så först blev det derby i Umeå i slutet av oktober 1980 och när serien vände blev det derby i kommande match, men i Skellefteå istället.
En del av den psykologiska krigsföringen inför derbyt upptäckte John tidigare i samband med att AIK mötte Brynäs. De var regerande mästare den här säsongen med Tord Lundström som tränare.
– Vi stod och i båset när Roland Stoltz åkte motsatt riktning av någon anledning. Än i dag vet jag faktiskt inte varför. Han kolliderade med en Brynässpelare. Lundström tittade och sa: ”Vad fan håller han på med?” och så gick han. Vi hade ju fått ordning på spelet inför den här säsongen och då tänkte jag: ”Vilken jävla kombination, de är ju rädda för oss”. Skellefteå hade både spelet och var tuffa. Den kollisionen på uppvärmningen startade tanken hos mig.
Redan i första derbyt i Umeå hade temperaturen skruvats upp med lite stök, där AIK medvetet hade stulit alla puckar under uppvärmningen. I andra derbyt eskalerade allt när laget kom ut på isen för att värma upp. Det blev fullt slagsmål redan innan nedsläpp och det avtog inte förrän vaktmästare släckte lyset.
Slettvoll har kvar alla papper med egna anteckningar från matchen, som spelade 6:e november i Skellefteå isstadion.
– När alla kom in i omklädningsrummet handlade det mest om att få alla att lugna ned sig och börja fokusera på rätt saker.
AIK vann den historiska matchen med 8–5.
Annars blev inledningen på Slettvolls karriär i AIK en stor utmaning.
– 79/80 vann vi knappt några matcher. Spelarna sa att de var tvungna ändra spelsätt. Hardy Nilsson försvann efter SM-guldet och i efterhand så var det tydligt att med honom försvann även en stor pådrivare. Det var ändå en okej försäsong, men sen blev det tuffare.
Första matchen blev en chock, förlust 1–7.
– Det var inte mycket som fungerade. Jag fick använda all erfarenhet från tidigare och de egenskaper jag hade. Det handlade om öppen kommunikation och ta mitt ansvar. Jag är ju egentligen inte tränare, utan en spelare som har slutat spela och förstår ju hur det fungerar när man är spelare. Jag fick fundera på vad vi skulle göra, alla lag väntade ju bara ut oss.
Där såddes ett frö, som blev början på en ny spelidé tillsammans med spelarna. En utveckling som nådde sin höjdpunkt under Slettvolls tredje säsong. Då vann AIK sin första historiska serievinst.
Hur rankar du den?
– Den rankar jag högt. Den där emotionella utbrottet får du ju inte på samma sätt vid serieseger, som när du vinner själva titeln. Idrottsmässigt som prestation är det ju bästa laget som vinner serien, men det man eftersträvar är ju att vinna slutspelet. Jag frågade faktiskt spelarna om det här när vi bastade. De tyckte att det var stor grej att vinna serien, till viss del för att var första gången.
Skellefteå var favoriter till segern det året. Slutspelet var bara semifinal och final på den tiden och semifinalen spelades i bästa av tre matcher. En eventuell avgörande match spelade på neutral plan och den regeln kom att en avgörande betydelse.
Myten under den här epoken var att Färjestad, med deras starke man Kjell Glennert i frontlinjen, styrde svensk hockey. En myt som Slettvoll ser mer som en sanning än något annat.
Skellefteå ställdes mot just Färjestad i den ena semifinalen. Den stora kontroversen handlade om var en eventuell tredje och avgörande match skulle spelas.
– Det är måndag och vi kör stenhårt. I en av pauserna kommer vår ordförande, Jan–Ulf, in. Han konstaterar att Scandinavium i Göteborg är uttagen som ”neutral plan”. ”Det går ju inte, det där får du fixa”, sa jag. Det slutade med att vi ett antal timmar senare satt i ett telefonmöte.
John Slettvoll, Jan Ulf och Sture Nilsson representerade Skellefteå. Kjell Glennert och lagets tränare, Conny Evensson, representerade Färjestad. Jan–Åke Edvinsson fanns med för förbundets räkning.
– Det är jag som sköter snacket. Senare blir det känt att Jan–Ulf och Kjell Glennert är goda vänner, därför är det jag som för vår talan. Mitt förslag var att vi skulle spela i Gävle. Det gick inte för det var bokat och även i Södertälje var det bokat. Då föreslog jag att vi skulle spela i Umeå.
Det förslaget föll inte i god jord. Slettvoll menade att det inte var rättvist att Färjestad skulle få spela i Göteborg, knappt 25 mil från Karlstad. För AIK var det 125 milj bort.
– Vi hade ju jobbat ett helt år och då ska det avgöras på sportsliga grunder och inte på publikkapacitet. Jan-Åke Edvinsson sa inte så mycket. Jag var lite ironisk och sa att vi skulle ju ändå få längre resa vid spel i Umeå, då vi först skulle resa hem och sen ta bussen. Färjestad kunde resa till Umeå direkt.
Under samtalet satt Conny Evensson helt tyst.
– Sture funderade efteråt varför. Det hela var mycket enkelt, han var ju nöjd med upplägget. Conny och jag var ju vänner sedan tidigare.
Slettvolls och AIK:s argument hade, helt väntat, ingen verkan.
Däremot hände en annan detalj.
– Jag vet inte om jag ska berätta det här, säger John och stannar upp:
– Jag hann knappt komma innanför dörren hemma, ringde telefonen. MIn fru svarade och det var Evensson. Jag bestämde mig för att inte att ställa till någon scen, utan höll god ton med han ursäktade sig.
Vänskapen fick sig ändå irreversibel törn.
Tillsammans med laget bestämdes att AIK skulle resa hem efter andra matchen från Karlstad om en tredje och avgörande match väntade.
– Under mötet konstaterades att vi spelade mycket bättre när vi hade fått sova och förbereda oss på hemmaplan.
AIK vann komfortabelt i Skellefteå. Returen i Karlstad var jämn. Färjestad hittade en väg att vinna – och en tredje match var ett faktum.
Då dök nya utmaningar upp.
– Det var dimma, så vårt chartrade plan kunde inte lyfta. Det är klart att vi kunde ordna med hotell, men förberedelserna blev ju ändå skit.
I den avgörande matchen i Göteborg underpresterade AIK. Slettvoll hade redan innan bestämt vad han skulle göra om det blev förlust, för att markera sitt missnöje.
– Färjestad ledde med klara siffror. Med 30 sekunder kvar gick jag in i omklädningsrummet. Det fanns inte en chans att jag skulle ta Conny Evensson i hand efter det där. Jag tar ansvar för vad jag gör i mitt liv.
Kort därefter blev Slettvoll intervjuade av Lasse Kinch, där tränaren inte höll igen.
– Det var då jag pratade om maffiametoder. Jag sa att om det ska fungera så här, då får jag ta mig en funderar om det är värt att hålla på med det här. För vad är det för mening att lägga ned allt arbete och sen när allt ska avgöras, då är det bara någon som bestämmer över ens huvud, som en maffia.
Det är inte första gången det blev kontroversiellt kring Färjestad och avgörande matcher på ”neutral” plan. Den femte och avgörande SM-finalen 1986 mellan Färjestad och Södertälje – spelades i Karlskoga, sju! mil från Karlstad.
”Men, Karlskoga ligger ju i Örebro län”, lär någon ha kommenterat, men än i dag finns många frågetecken kring hur en ”neutral” match kan hamna så nära ett lag. Teorierna om vänskapskorruption i de fallen har ofrånkomligen stöd i de här händelserna.
Här kan du läsa Del 1: ”Det stora sveket”
I morgon: Del 3: Flytten till Schweiz – fyra titlar och sex raka final