Isabell Palm har några tuffa år med skador bakom sig, men hoppas hitta rätt när hon flyttat hem.
Alla kommer de från bygden, alla har lokala lag som moderklubbar. Men, förutom att Sandra Rannerud spelade slutet av säsongen i fjol med Skellefteå AIK, är det bara en av de tre hemvändarna som faktiskt återvänder till klubben.
– Jag har alltid sagt att någon gång ska jag spela för Skellefteå AIK, och nu är verkligen rätt tillfälle, säger Isabell Palm.
När hon var femton år flyttade hon hemifrån och har sedan dess dragit runt i flera klubbar i SDHL. Då hade Skellefteå AIK inte ens ett aktivt damlag.
– Även om jag aldrig har representerat AIK så känner jag mig hemma här. Clemensnäs är min moderklubb, och jag är väldigt stolt över den också med tanke på hur många tjejer det är som spelar där, säger hon.
Vad var det som blev spiken i kistan att du tog beslutet?
– Jag vet inte. En del var väl höften som har strulat för mig i två år. Jag kände att jag ville hem och landa och andas, kan man säga. Här startar också serien senare, så jag får mer tid på mig och jag känner ett bra stöd för att få ta den tiden. Men det kändes bara som helt rätt tillfälle – magkänslan och allting pekade på det.
Det är bara Malou Berggren som får ett kärt återseende. Med en säsong i damlaget och med AIK som moderklubb har hon något att luta sig emot.
– Det var självklart inför den här säsongen att jag ville ta steget hem igen. Det känns jättebra, tycker jag.
Sandra Rannerud fortsätter sin återkomst i bygden, då hon förlängde sitt kontrakt under våren. Redan då avslöjade hon att en av de bästa sakerna med att vara på hemmaplan var mammas matlådor.
Är det något du står fast vid?
– Mammas matlådor toppar ganska mycket, säger hon med ett skratt innan hon lägger till:
– Skämt åsido, det är skönt att kunna ha lite hjälp när det är mycket annat runt omkring som ska skötas med jobb och så.
Både Palm och Berggren håller med.
– Det är fantastiskt att komma hem och äta. Det är skönt att bara bo närmare familjen igen, jag har inte bott i Skellefteå på tolv år. Att kunna åka hem till mamma och pappa efter träningen och hänga lite, det har man inte gjort sedan man var femton.
– Hemma hos oss är det pappa som lagar mest mat, så han måste få lite credd, flikar Berggren in och fortsätter:
– Men jag vet inte om jag har snott så många matlådor. Däremot är jag och min kille där och äter minst en gång i veckan, även om det mest är för att det är trevligt.
Närheten till familjen är något som alla tre hemvändare håller högt. Efter många år med långa avstånd och ett nära förhållande med föräldrar är det ett välkommet stöd, både på ett rent praktiskt och ett känslomässigt plan.
– Speciellt när jag kom hem i våras och det var lite turbulent så betydde det väldigt mycket att släkt och vänner var på matcherna. Just i våras betydde det väldigt mycket, och det kommer det nog fortsätta göra, berättar Rannerud.
– Även om jag har varit ifrån familjen så har de varit väldigt involverade och stöttande i min karriär. Men att ha dem på samma ställe – det är fantastiskt. Jag bor till och med i samma kvarter som stora delar av min familj, och det känns jättebra, håller Berggren med.
”Det känns jättebra”, säger Malou Berggren om att vara tillbaka i svart och gult.
Det är drygt sex månader sedan SDHL-kvalet förlorades i den avgörande matchen. Rannerud stod på isen och upplevde fallet mot sitt gamla lag.
– Direkt efter var det bara frustration och ilska. Sedan får man omvandla det till något positivt – att vi var nära, att vi kan ta steg och att vi vet vad som krävs för att komma dit igen, säger hon.
Och årets lag, med en tydlig stomme från fjolåret kryddat med några nytillskott, skapar optimism hos trion.
– Det känns jättespännande. En viktig stomme skapar ett trygghet och ett lugn, säger Berggren och får medhåll från Palm:
– Jag tror verkligen på det här laget, vi är en otroligt bra grupp och det känns som att alla verkligen drar åt samma håll. Det är bara att se på träningarna, man tänder till och blir lite förbannad på varandra – det är bra att man visar känslor, det visar att man vill framåt.
Damettan var förra året en transportsträcka – de var redan klara för det fortsatta spelet. Men ytterligare ett lag, Timrå/Sundsvall, har tillkommit och det är inte längre en självklarhet att avancera till hockeyallsvenskan.
– Jag tror att det kommer göra väldigt mycket nytta. Alla matcher blir väldigt viktiga, att allt får mer betydelse från början, säger Berggren.
Sandra Rannerud valde att stanna en säsong till efter att ha skrivit på under säsongen i fjol.
Och för första gången kommer det vara tillåtet med tacklingar – en ny regel som testas i de två högsta serierna i Sverige.
– Det är ju bara negativt för mig, men jag tror att det blir bra. Jag tror att det kommer gå lite snabbare, för man blir ju tacklingsbar så fort du har pucken, säger Rannerud.
– Du pratar ju med SDHL:s typ mest utvisade spelare, säger Isabell Palm med ett skratt och fortsätter:
– Det är en stor fördel för mig. Jag sa det i någon intervju när jag kom hit att det är mycket konditionsträning för mig nu, så att jag ska orka med all istid jag kommer få nu när jag inte sitter i utvisningsbåset.
Det uttalade målet är förstås SDHL. Och dit tror trion att truppen kan ta dem.
– Det är många delmål för att vi ska nå dit, men jag ser verkligen att det är möjligt, säger Berggren, och Palm avslutar:
– Det hade ju varit magiskt – drömmen är ju att nå SDHL.