Bert Robertsson är tillbaka hemma hos familjen i Skellefteå. För Norran berättar han om tiden i Linköping och om vad som gick fel. Han berättar även hur han ser på framtiden.
Solen lyser, men det är riktigt kyligt. Kvicksilvret tar sig inte förbi minus tio den här dagen. Vi har bokat tid med Bert Robertsson.
Det har gått nästan en månad sedan han fick det bistra beskedet att han inte får ha kvar sina arbetsuppgifter i Linköping. Det var turbulent för Bert innan han fick lämna klubben och det blev en omtumlande vecka därefter.
– Det har lugnat ned sig lite nu. Så det är bra, säger Bert när vi träffas.
Han är punktlig och vi sätter oss på restaurang Budsba.
Bert har hunnit få lite distans efter det abrupta beskedet. Han tillhör fortfarande Linköping, kontraktet sträcker sig även över kommande säsong, men han har inga arbetsuppgifter.
– Det har varit omtumlande. Det var det egentligen redan från början. Att kliva in i en ny förening är tufft. Det har varit en kamp att få ihop saker och ting. Att inte få vara och komma ut på en positiv sida, det är ju det man jobbar och sliter för. Och sen behöva kliva av, det känns inte bra, säger Bert och fyller i:
– Samtidigt, där är jag nu. Det är lite lugnare just och jag får samla tankarna. Det känns okej, även om jag känner att jag vill vara i hockeyrinken.
Hur ser på händelsen, är det din hockeykarriärs tyngsta ögonblick?
– Det är helt klart upp på toppen. Att få kliva av på det här sättet och bara få lämna ett lag så här, det har jag inte varit med om tidigare. Det var traumatiskt när jag var tvungen att sluta spela på grund av ryggproblemen. Det här känns nästan likadant, men det var ett snabbare förlopp. Tuffa situationer i hockeyvärlden är inte ovanliga. Det är ändå något jag och andra har fått lära oss att hantera. Det är en del av hockeyn, alla står inte som vinnare i slutänden. Klarar man inte att hantera det, hör man nog inte hemma i hockeyvärlden.
Det har varit många utsatta lägen under din tid i Linköping, men du tycks aldrig bli obekväm?
– Det kan nog stämma. Det har nog att göra med att jag har varit i tuffa situationer förut och verkligen borrat ned huvudet och kört. Oftast har jag kommit ut på den positiva sidan. Så erfarenheten att jobba hårt är roligt. Ju tuffare det blir, ju mer trivs jag. Belöningen är att ju att det går bra i slutänden och det gjorde det inte i det här fallet.
Bert Robertsson var inne på sitta andra av tre år i Linköping, när han tvingades bort från sin roll som huvudtränare.
Du har bara uttalat dig i Corren (Linköpings lokaltidning) fram tills nu. Varför har du hållit så låg profil?
– Första veckan var det ganska mycket, men jag tackade nej till allt så när som på intervju med Corren. Jag kände ett ansvar gentemot dem att ändå svara på frågor. Jag har hållit mig undan medvetet. Dels för att inte uttala mig i affekt och sen för LHC:s skull, att de ska få jobba vidare i lugn och ro. Nu har det gått några veckor och de har fått sätta sin nya prägel. Sen är det väl många som är nyfikna, så då får jag berätta min version.
Hur ser du på att Linköping entledigade dig?
– Det är en kedja av händelser som ledde fram till det här. Det var turbulent redan under fjolåret. Kedjan av händelser började redan där. Jag kliver in som ny i föreningen och tog ett ganska snabbt beslut. Jag hade då klart för mig med vilka jag skulle jobba med. Men ganska snabbt försvann både Mikael Wernblom, som jobbar med målvakter, och Klas Östman, som försvann till Schweiz. Så när jag reflekterar över saker så inser jag att det blev turbulent och jag hade nog behövt komma in i en mer stabil verksamhet. Jag är ganska krävande som person att jobba med. Det blev många nya relationer. När jag kom in i Skellefteå AIK, hade föreningen redan en tydlig identitet och jag passade snabbt in och kunde snabbt komplettera de andra. I Linköping var det nästan tvärtom, där var det jag som stack ut. Jag fick jobba väldigt hårt redan från början med att synka min personlighet med föreningen.
Snabba och ganska stora förändringar präglade hela klubben och till den här säsongen blev det också stora och snabba förändringar för både klubben och Robertsson.
– Den här säsongen försvann förstekeepern, Monstret, tidigt. Förra årets lag var inte så präglat av importer. Årets lag är hårdare präglat av importer. Jag har ju varit med och gjort strategiska val som jag ångrar idag, så det är ju inte bara föreningen LHC som har bollat med sin identitet. Även i mitt ledarskap har jag fått anpassa min identitet för att passa in på ett sätt som i slutänden inte blev bra. Sammanfattningsvis, för många händelser i den här kedjan har varit svåra att hantera. Sedan corona på det. Vi skulle bygga en laganda och träningskultur, men vi har ju inte kunnat träna tillsammans på det sätt som det var tänkt. Det har varit riktigt försvårande.
Dubbla SM-guld blev det i Skellefteå. Här är Bert och de övriga i AIK mitt i det hysteriska jublet 2014 i Karlstad.
Med facit i hand, vad skulle du ha gjort annorlunda?
– Den stora grejen som jag tar med mig i hockeyvärlden till nästa uppdrag är att se till att ha människor runt omkring mig som jag kan lita på. Det är ingen slump i idrottsvärlden att tränare som kommer till en ny föreningen tar med sig sin egen stab. Allt från assisterande tränare till alla människor runt omkring. När det väl blir tufft är det viktigt att människor kring dig är lojala, säger Bert och fortsätter:
– Det var strategiskt dåligt av mig att inte se till att jag fick en bättre situation där jag hamnade. Jag kom ju in sent inför förra säsongen, men jag kanske hade kunnat påverka lagbygget med en eller ett par spelare. Lagbygget till den här säsongen hade jag kunnat styra upp på ett mycket bättre sätt, som mer synkade mot min personlighet. Vi rekryterar starka namn, som jag upplever inte har den träningskultur jag tycker krävs för att vara ett topplag i ligan. Då har vi ändå kommit överens om att vi ska träna som ett topplag i ligan, men har spelare som inte är vana vid det. Då blir det en hel del konflikter.
Laget förlorade ytterligare fem matcher efter att du försvann. Nu blandar laget en del. Hur ser du på laget efter att du försvann?
– Jag tycker att de har spelat de senaste matcherna lite stabilare. Nu har de bestämt sig för att spela efter en linje. Andrew Gordon uttalade sig på ett sätt så att jag blir glad när jag hör det. Jag tycker mig se en stabilitet vissa matcher och ett engagemang nu mot slutet. Jag hoppas och tror att de kan göra det stabilare än när jag var där.
Hur har din vardag sett ut sen du lämnade LHC?
– Jag kom hem till Skellefteå och det har ju snöat en del. Det har blivit en del tittande på hockey, men jag har varit mycket med familjen. Med den tuffa situation som har varit, har det varit tufft inte bara för mig utan för hela familjen. Så jag försöker jobba ikapp lite där. Inte så mycket på agendan, utan jag har köpt mig en snöskoter.
Nyfyllde 18-årige Simon Robertsson, son till Bert, går sin egen väg. Precis som sin yngre bror, Joel.
Bert har två söner, Simon och Joel. Simon går i sin pappas fotspår och spelar i AIK:s a-lag och är nyfyllda 18 år. Joel är 13 år och är en talang på att köra skidor utför.
– De håller på att skapa sig en egen identitet. Om det är någonting så är det orättvist mot Simon att alltid få ha mig hängandes över sig som en spottloska när han får frågor ställda. Han håller på i den här tuffa världen och bygger sin egen karaktär och självkänsla. Han har nog haft det lite svårare än de flesta andra där, men i slutänden har det gjort att har fått lära sig att fokusera på rätt saker och stänga ute destruktiva saker. Det är något man måste kunna hantera om man ska vara på elitnivå. Att hantera skola och samtidigt vara där han är och det är tufft. Han gör det bra och är en fin människa.
– Joel har valt sin egen väg och har valt att åka skidor. Av den anledningen vägrade han att flytta med till Linköping, för det fanns ingenstans att åka skidor. Han är en stark karaktär.
Hur ser du på din framtid inom hockeyn?
– Jag har ju vuxit upp i den världen och kommer väl att stanna ett tag till hoppas jag. De senaste åren har varit lite turbulenta. Uppbrottet med Skellefteå AIK och den stabila plattformen jag har haft där till att komma in i en ny förening. Jag hade ambitionen att skapa något liknande. Det har varit mycket att hantera. Mitt nästa jobb måste bli något jag trivs med och där jag kan ge mycket av mig själv. En plats där jag har människor som jag litar på. Jag kommer att kliva in i hockeyvärlden igen, men kommer att vara mer noggrann med var jag placerar mig. Det grämer mig lite att jag var naiv att tro att jag kunde hantera precis vilken situation som helst.
Den 19 april 2019 hyllades Bert av fansen efter sista matchen i Skellefteå AIK. Man hade då precis åkt mot Djurgården i semifinalen.
Är det någon speciell roll du funderar över?
– Det jag var ute efter när jag flyttade var en förändring. Det kändes lite som om jag hade kört i samma hjulspår några år på slutet i AIK. Så jag funderade över att byta liga och land ett tag. Det blev byte av förening och ny roll i att vara huvudtränare. Nu har jag testat på att vara den rollen och det kanske inte är bästa rollen till kommande uppdrag. Jag kanske gör det bättre nästa gång efter allt jag har lärt mig, men jag tycker kanske att jag är bäst på att hantera spelet, bygga det och få folk att tro på det. Som huvudtränare är det så mycket annat att hantera. Listan är så otroligt lång. Jag vill vara på isen och i båset. Den roll jag hade i AIK var bra för mig.
Hur stor är sannolikheten att du är med i ett lag till kommande säsong?
– Det finns absolut de möjligheterna. Just nu behöver jag landa och vara noggrann med att förbereda mig. Jag sitter och reflekterar mycket över det som har varit för att kunna göra ett bättre jobb nästa gång.