AIK:s dynasti under 10-talet sticker verkligen ut. Sedan slutspelet 2008 har klubben aldrig varit sämre än sexa i serien eller hamnat utanför kvartsfinal.
Det är förstås anmärkningsvärt att det aldrig blivit någon större dipp. Ändå har klubben haft en oförmåga att kunna sätta pricken över i:et de nio senaste åren.
Från 2015 och fram till i år har ändå guldkänslan funnits där. I år fanns, enligt mig, inte den känsla. Och jag var inte ensam med den tankebanan – att lagets frånvaro av vinnarkultur var oförändrad - då ingen av mina kollegor heller trodde på svartgult guld inför slutspelet.
Efter guldet 2014 har det varit fem stora finalförluster, fyra i SHL och en i CHL. Utöver det finns ytterligare ett par svidande utträden tidigare i slutspelet.
När kvartsfinalen drog igång var Jonathan Pudas, Andreas Johnson och Måns Forsfjäll borta. Skador och frånvaro har präglat laget och tränarna har verkligen fått kämpa för att få ihop en startuppställning.
Men nu står laget här som vinnare 2024, vilket är ytterst imponerande.
Det är alltid svårt att jämföra stora framgångar, men det är så mycket som sticker ut med den här säsongen jämfört mot tidigare.
För lag från övre Norrland är det svårare att vinna SM-guld än för andra lag. Från 80-talet och framåt är det bara Björklöven 1987, Luleå 1996, Modo 2007 och AIK 2013 och 2014 som har lyckats. Vid samtliga guld, utom Modos har lagen varit så överlägsna att simulerar man de slutspelen skulle det vara samma vinnare 99 av 100 gånger.
Historien visar tydligt hur svårt det är att vinna. AIK slutade dessutom trea i grundserien och säsongen har kantats av ovanligt många utmaningar. Just därför är årets SM-guld på många sätt spektakulärt.
Inledningen av säsongen präglades av Agostino-affären, där värvningen av Kenny Agostino fick PK-eliten i hela (hockey)Sverige att gå i taket. AIK:s varumärke fick sig en törn, men samtidigt visade föreningen hur stark den här när orkanvindarna blåser runt knuten.
Sportsligt blev inledningen en stor utmaning. AIK:s offensiv var ovanligt mjuk, men värvningen av Andreas Johnson ändrade utvecklingen snudd på radikalt. Det är rimligt att säga att det fanns ett AIK före Andreas Johnson – och ett efteråt.
Den snåriga inledningen till trots. I början på åren stod det klart att AIK hade tagit sig till klubbens första CHL-final i historien. Finalen i Genève blev dessvärre på nytt en smärtsam upplevelse på hur svårt AIK har haft det när det väl ska avgöras.
Det schweiziska storlaget var fullt av rinkrävar och vinnare, som har den kraftfulla förmågan att vara bäst när det gäller.
Med säsongen i perspektiv kan det mycket väl ha varit den där förlusten i Genève, som blev början på guldmakandet.
Jonathan Pudas brukar alltid pratat om att draken lyfter i motvind. I år prickar kaptenen helt rätt med det mottot. Trots fler uppförsbackar och hinder än någonsin tidigare hittade laget hela vägen fram till guldet.
Den stora belöningen för laget är att de fick kröna sin framgång med att säkra guldet på hemmaplan – i en kokande Skellefteå Kraft arena.
Dessutom pricken över i:et i en stort sett perfekt säsong för AIK, som har ett J20-guld och SDHL-avancemang i vårens framgångsskåp.
Så det återstå bara att lyfta på hatten och säga: Grattis AIK!