Med en medelålder i truppen under 21 år, en förening som står bakom laget med en tydlig satsning och ett lag som ser bättre ut än någonsin vågar jag påstå, utan att ens vara rädd för att ha fel, att Skellefteå AIK är redo för SDHL.
I mina dagar som hockeyreporter har jag sett massor av matcher i SDHL, från SM-finaler och kvalmatcher till gråa novembermatcher med lag i mittenskiktet. Bortser vi från de absoluta topplagen i högstaligan har jag inte sett många lag med lika tydlig spelidé och struktur som Skellefteå AIK visar upp.
För många lag i SDHL har det i alla år handlat om att först värva in en femma stjärnspelare från Kanada, USA eller Tjeckien. När den femman är på plats får de också minst en tredjedel av istiden och när det kommer till matcher så är den enda spelidén att passa spelarna med utländska namn bak på tröjorna och hoppas på att deras individuella skicklighet löser det.
När Skellefteå AIK kliver ut på isen så gör de det med en playbook och en spelidé som inte bara vinner matcher åt dem på den nivå de är nu. Den håller också för spel högre upp i seriesystemet.
Det finns där mer än så också. Skellefteås två toppkedjor håller utan tvivel även i SDHL.
Vilma Granlund mellan Sara Bjurvén och Sandra Rannerud.
Ellen Lövgren mellan Essi Jaako och Laura Lerchova.
Och bakom dem finns det flera spelare som definitivt fungerar som breddspelare om laget skulle lösa avancemang. Där finns också unga stortalanger som Lovina Johansson, 19, Kharma Pavval, 16, och Evelina Arvidsson, 14, som många SDHL-klubbar inte ens nära att ha i sina led.
Skulle våren nu gå åt det håll som föreningen och laget vill med avancemang till SDHL och de får förbereda sig för en höst i finrummet i stället för ännu en säsong i obetydliga Damettan där hälften av lagen är farmarlag som inte tävlar om något så finns det en tydlig väg för Skellefteå AIK att gå.
Två av tre toppkedjor som behövs finns redan. Nyförvärvsjakten borde då riktas in på att förstärka med en förstafemma med spelare som har rutinen och spetsen som behövs för att etablera sig i mitten av ligan, och kanske en-två backar utöver det för att stärka upp backuppsättningen som är den svagaste lagdelen.
Längst bak har de redan målvaktsparet spikat. Hade jag varit sportchef eller tränare för ett topplag i SDHL hade jag kunnat luta mig tillbaka och känna mig trygg med Miranda Dahlgren och Julia Nilsson som målvaktspar.
Miranda är snudd på landslagsmässig men förbises enbart för att hon inte spelar i högstaligan. Ett avancemang dit skulle med all sannolikhet också betyda landslagsdebut för 21-åringen.
Helgens matcher mot Sandviken (7–2) och Färjestad (3–0) visade att Skellefteå är laget att slå framåt våren.
Nu ska bara de där matchbollarna som krävs för att ta klivet upp slås in också.
Jag tror de löser det.
Och just det, avslutningsvis så hoppas jag att när de avgörande matcherna är här se fler på läktarna.
När föreningen har chansen att ta klivet upp förtjänar de att göra det inför fyrsiffrigt i publiken och en hoppande Västra Stå.