Det är lätt att glömma hur svårt det faktiskt är att vinna. Jag vidhåller, med stöd av statistiken, att det är extremt svårt att gå hela vägen för de norrländska lagen.
De har en del att lära av Växjö, som har en spektakulär förmåga att vinna – när de tar sig till final.
Fyra finaler och fyra guld. AIK har gått till nio finaler och vunnit tre guld.
Det må vara små marginaler, men när de små marginalerna alltid ramlar åt rätt håll är det inte en slump. Växjö tycks eliminera alla svaga länkar i sitt system.
De gjorde det när de tog sitt tredje guld mot Rögle, där de faktiskt var underdogs. De gjorde det i den här finalen, då den höga lägsta nivån var enorm.
AIK tilläts föra spelet, skapa chanser, men i praktiken kändes det som om Växjö lät AIK ”slå” sig trött.
Efter tre matcher ledde Växjö ändå med 2–1 i matcher, trots att AIK hade öst på för allt vad tygeln höll.
Smålänningarna skördade det i den fjärde matchen, för att sedan tämligen komfortabelt, slå in den sista spiken på hemmaplan i Vida arena.
AIK var energidränerade efter den tredje matchen och hade inget att sätta emot.
En stor framgång för Växjö, som med sitt nya guld är den stora maktfaktorn i svensk hockey. Med de höga fanorna i Skellefteå AIK är det nog många som ändå känner en stor besvikelse efter ”silvret”.
När såren är slickade, finns ändå en hel del positivt att ta med sig. Erik Forssell och Niclas Lundkvist gör ett stort jobb och har upprätthållit och utvecklat en stark kultur kring arbetet i vardagen. Spelarna som kommer till Skellefteå blir bättre.
Forssell/Lundkvists resultat blir också lite bättre för varje år. AIK slutade tvåa i serien och nådde final. Det är ett stort steg i rätt riktning.
När det handlar om att ta det sista steget handlar det inte om några stora revolutioner. För Forssell/Lundkvist kommer det handla om att skruva och finjustera lite här och där.
Många i den samlade expertisen är rörande överens om att AIK spelar den roligaste, mest offensiva och gladaste hockeyn.
Det är inget dåligt betyg och verifierades under serien i form av mest gjorda mål. Farten och spelet är hedrat under säsongen, men i slutspel kastas korten om.
På kort sikt är det lite för lätt att få stopp på AIK:s ambitiösa spel. Nackdelen är också att det krävs väldigt lite för att Sveriges mest attraktiva spel ska se väldigt mediokert ut.
Lite misstajming i passningarna och en nivå där utrymmet för spelförstörande tilltag är lite för stort, kan spelat se ut som en grå måndagseftermiddag i november.
AIK har också sett lite för endimensionellt ut. Växjö har hittat ett sätt att vara oerhört oberäkneliga och har skapat en struktur utan direkt svaga länkar.
Laget ser ut att trivas oavsett hur matchbilden ser ut. Det är dit AIK också måste komma om det ska bli ett fjärde guld.
AIK skulle också våga ha ett par fler rollspelare som har tyngd. På den punkten har doseringen varit för låg och viljan att bygga något helt eget har varit lite för stor hos AIK:s ledning.
Forssell/Lundkvist har inte lyssnat något mot örat mot rälsen, utan drivit hårt på sina egna visioner. Beundransvärt, men de behöver bli lite ödmjukare kring vad som händer i omvärlden. I vissa lägen behöver de anpassa sig och tumma lite på sina idéer och värdegrunder, även om det bär emot.
Det är ohyggligt svårt att vinna och även om man överträffar sig själv är det inte säkert att det räcker.
AIK har en verksamhet att vara stolt över och bjuder upp till dans om guldet varje år. Det enda som skaver är att laget lite för sällan når hela vägen fram.
Känslan är att laget borde ha knipit ett par titlar till efter vägen.