Men inför säsongens fjärde möte fanns de flesta frågeställningarna hos norrbottningarna. Luleå har inte sett ut som de brukar göra och har varit ojämna till den grad att laget inte har gått att känna igen.
AIK har gått nästan motsatt riktning. Förlusten innan uppehållet mot Rögle kan knappt ens ses som grus i maskineriet. Därför var AIK tämligen klara favoriter mot ”Bulan” Berglunds gäng i Skellefteå Kraft Arena.
Uppehållet har med all sannolikhet gjort gott för båda lagen, men kanske mest för Luleå.
Farten i spelet kunde nog ingen av tränarna klaga på, däremot var den så hög att det gick ut över passningsspelet emellanåt.
Första perioden blev jämn. Lagen turades om att skapa tryck i anfallszonen. Möjligen kom var Luleå aningen närmare att spräcka nollan, men Gustaf Lindvall såg ut ha haft en bra vila. Förra säsongens bästa målvakt har haft en högre andel blandade resultat den här säsongen, men såg harmonisk ut den här kvällen, och hade högre svårighetsgrad på sina uppgifter än Joel Lassinantti.
AIK tog över spelet i den andra perioden. Stort puckinnehav, men Luleå gjorde vad som krävdes för att stänga ned ytorna framför sin målvakt. Norrbottningarna såg hungriga ut och var dedikerade i det som laget har gjort sig känd för: riskeliminera. Hellre en icing för mycket än för lite.
Nog går det att visualisera hur ”Bulan” Berglund låtit adrenalinet flöda i uppsnacket i omklädningsrummet inför matchen.
Nollan spräcktes i mittenperioden och målet gjordes av supertalangen, Nils Lundkvist. Backen som tog backrekordet för a-juniorer från Tim Erixon och som därmed gick upp i delad skytteligaledning i Luleå.
Målet var lite symptomatiskt och bekräftade lite av den gamla myten, att norrbottningarna gör mål på andra lagets misstag.
Apropå misstag. Årets upplaga av Luleå har under senare delen av säsongen fått betala dyrt för ganska enkla misstag. De har varit ovanligt många och resultatet har lett till att Luleå ibland varit svårt att känna igen.
AIK fick ett mål tämligen billigt, men avslutet av Jonathan Johnson var distinkt. Johnson är spelarkaraktär som är antingen eller. Utan poäng är han i stort sett en belastning, men gör briljanta saker med pucken när de hittar rätt adress.
Mot Luleå utmärkte han sig mest för att tappa pucken kring egna blålinjen, men så dök han upp ur ingenstans och la grunden för AIK:s tvåpoängare.
Nils Lundkvist ,med pappa Niclas på läktaren, var närmast att ta hem sitt eget tips som löd 2–1 till Luleå. Eller rättare sagt, han var centimeter ifrån. I matchens slutskede var det inte långt borta att hans passning blev en assist till förre AIK-spelaren, Petter Emanuelsson.
Istället kunde Melker Karlsson kliva fram och slå in segerpucken i förlängning. AIK har därmed vunnit tre av fyra möten mot Luleå den här säsongen. Vem trodde det efter lagens första möte i början av december?
AIK gjorde en habil insats, men det såg bitvis lite rostigt ut i passningsspelet. AIK är odiskutabelt bäst i norr och positionerar sig som en utmanare inför slutspelet. Luleå är nu snarare utanför favoritsnacket.
***
Linus Klasens backhandflippassning (vilket ord) i första perioden från egen zon till anfallszon, måste vara någon form av längdrekord för den sortens passning. En delikatess av den högre skolan helt enkelt.
***
Finns det alternativa förklaringar till AIK:s seger mot Luleå på hemmaplan. Kanske!? Laget spelade ju med bortadressen på hemmaplan. Uppenbarligen ett vinnande koncept.